VINYL. Veckans vax är tillbaka efter sommaruppehållet och Jesper Nordström har fyndat en polsk klassiker på loppis.
När Ingmar Bergman valde en kvinna som är internationell konsertpianist, med Schubert som specialitet, för att gestalta ett slags borgerlig och kylig arrogans i Höstsonaten så var det sannerligen inte taget ur luften
Solopianospel utgjorde tillspetsat uttryckt den första formen av hemmamusik och det kom an på de sysslolösa kvinnorna att spela, konversera, brodera. Lagom kulturellt men lite uddlöst månne. Allt detta lyser ur Ingrid Bergmans rollgestalt med en fascinerande komplexitet.
Men nu ska det inte handla om Schubert utan om polacken Stanisław Moniuszko som gick i Schuberts fotspår och jag lyssnar till hans musik på samma sätt som borgarherrarna i kravatt kanske gjorde på 1800-talet: litet disträ, med ett halvt öra till tonerna som en vacker ljudtapet.
Och så var det ju det här med kultursalonger i Paris. Det är bara att inse att det inte blir några sådana i min brunmurriga hyreslya från 70-talet med korkmattor och vävtapet. Men man gör ju sitt bästa för att vårda eskapismen och den här musiken förlänar något gammaldags till de stunder man tar sig tid laga en fransk köttgryta medan man slår ett glas i kastrullen och ett glas i kocken… eller varför inte när man vågar sig på ett mormor-recept på mannagrynsfromage med kanderade violer.
Jag tror mig ha torrt på fötterna när jag säger att det fokuserade allvarliga lyssnandet på klassisk musik är ett historiskt falsarium. Det åts och dracks till Mozart vid hoven. Det gjordes upp affärer till Chopin. Så då ser jag inget fel i att lägga på en knastrig loppisskiva med Polens stora nationalkompositör till köksbestyren heller. Det är också så bra som tidmätare. En sida på 20 minuter mäter upp hur lång tid man har lust att lägga på en sådan syssla som att diska.
jesper.nordstrom@opulens.se
