PROSA. Camilla Carnmo har läst romanen En sons historia av Marie-Hélène Lafon. “Min hjärna fattar att det här är bra, men mitt hjärta är inte med i leken,” lyder Carnmos sammanfattning.
En sons historia av Marie-Hélène Lafon
Översättning: Anna Säflund-Orstadius
Elisabeth Grate bokförlag
Marie-Hélène Lafon är en fransk roman- och novellförfattare som gett ut ett 15-tal böcker sedan debuten för tjugo år sedan. Några finns på svenska, utgivna av Elisabeth Grate bokförlag, som specialiserat sig på att introducera framför allt franska författare i Sverige. Lafons nya roman En sons historia är det första som jag läser av henne men efter lite efterforskningar förstår jag att denna senaste roman fogar in sig väl i hennes författarskap. En barndom på landsbygden och känslor av främlingskap är teman som hon har behandlat tidigare.
En sons historia inleds med ett förspelet till en katastrof i april 1908. Minut för minut, sköra skira skildringar av ett förväntansfullt barn, en femårig pojke, en son, uppfylld av att upptäcka och sätta egna ord på världen omkring sig. Vackert, taktilt, nära. Sista kapitlet utspelar sig på dagen 100 år senare. Däremellan görs nedslag i olika årtionden, hos olika personer i samma familj.
Varje kapitel är ett litet konststycke av djupt intima detaljer ur det mänskliga minnet och psyket. Det finns en historia här. En släkthistoria. Boken heter En sons historia men sönerna är flera, ingår i samma släktled. Eller släktträd kanske för leden spretar, som familjer har en förmåga att göra. Förlust är ett tema i boken, liksom hemligheter och därmed sorg. En son dör. hans bröder lever vidare. En annan son får aldrig veta vem hans pappa är. Och så är det resorna till och från sommaren, den frodigt grönskande, rikt överflödande sommaren på landet, barndomens och trygghetens plats, full av varma famnar.
Det är en vacker bok. Litterärt avancerad både i fråga om språk och konstruktion. Den har något eteriskt över sig, liksom upphöjt. Här finns spänning och hetta men det är stramt hållet. Det skapar ett avstånd mellan bokens skeende och karaktärer och mig som läsare. Jag kan inte tolka det annorlunda än att det är så författaren vill ha det. Och lite slarvigt och slött tänker jag att detta känns typiskt franskt. Klassiskt, välformulerat, tjusigt. Svalt. Sedan vet jag inte om det är Lafon själv eller översättningen, men mer än än en gång fastnar jag i ord som är så gamla och sällan använda att jag måste slå upp dem.
Samtidigt som formen och språket är så stringent och kontrollerat vilar över hela berättelsen något djupt sentimentalt. En längtan efter något som aldrig kommer tillbaka, eller aldrig kommer att ske. En sons historia är kvalitetslitteratur, men det är något med det både distanserade och sentimentala som gör att jag inte fastnar eller ens blir vidare förtjust. Min hjärna fattar att det här är bra, men mitt hjärta är inte med i leken.
camilla.carnmo@opulens.se
