Tröttsamt rättrådig amasonaction

SUPERHJÄLTEFILM. Talesättet ”mycket vill ha mer” sammanfattar väl resten av handlingen, som försiktigt lyfter vid några tillfällen för att sedan dala som en skadskjuten svan, skriver Karolina Bergström, som sett Wonder Woman 1984.

Behöver vi en andra Wonder Woman-film? Det krassa svaret är – nja. När Wonder Woman nådde biodukarna för fyra år sedan var hypen med all rätt enorm, med tanke på att det då var hela tretton år sedan en film med en kvinnlig superhjälte i huvudrollen haft premiär. Namn som riot grrrl-pionjären Kathleen Hanna och feministikonen Gloria Steinem vittnade i dokumentärfilmen Wonder Woman – The Untold Story of American Superheroines om hur Wonder Woman präglat deras liv, och sociala medier svämmade över av fansens tårfyllda möten med den fiktiva superhjältinnan.

Sedan dess har vi sett en välkommen våg av filmer där superhjältinnor knappast reducerats till dekorativa sidekicks utan själva styr skutan, som Captain Marvel och Birds of Prey och kommande premiärer som Black Widow, Batgirl och en andra Captain Marvel-film. Det råder dock inget tvivel om att superhjältinnevågen knappast handlar om någon goodwill från filmbolagens sida utan snarare stavas biljettintäkter. Att Wonder Woman från början skapades av den amerikanske psykologen William Moulton Marston med syftet att genom en stark kvinnlig förebild främja världsfreden, kryddat med inspiration från både suffragettrörelsen, lögndetektorer och Marstons personliga faiblesse för bondage, får här ses som en pikant detalj i sammanhanget.

Den första Wonder Woman-filmen fyllde på fler än ett sätt sin funktion genom att introducera amasonhjältinnans väg till vår värld, dessutom med en lagom dos humor. När vi nu återknyter kontakten med Diana Prince, som Wonder Woman egentligen heter, är det i en betydligt mer humorlös version som dessutom dignar av onödigt bombastiska scener. Den nära två och en halv timmar långa filmen hade exempelvis klarat sig fint utan det inledande tävlingsmomentet i amasonriket , där Diana som barn spurtar på i vad som känns som en oändlighet, för att gå i mål i en megaloman sportarena som mest av allt ser som ett datoranimerat hemmabygge.

Här landar vi, som titeln anspelar på, mitt i ett pastellblingat åttiotal, där Diana Prince jobbar som antropolog på naturhistoriska museet i Washington och lever en relativ anspråkslös tillvaro. Det vill säga, tills en ny kollega och en kraftfull kristall simultant korsar hennes väg. Komediennen Kristen Wiig i rollen som den inledningsvis tillbakadragna kollegan Barbara Minerva, i serierna även kallad Cheetah, är en av få anledningar att faktiskt se Wonder Woman 1984. Likaså Game of Thrones-skådisen Pedro Pascal, som riktigt glänser som skurkkaraktären Maxwell Lord som söker utnyttja kristallens hemliga kraft för att förverkliga önskningar för egen hög vinning. Att det barkar åt pipsvängen anar Diana tidigt, och får sedan ägna resten av filmen inte bara åt att förhindra ondsinta önskningar utan också tampas med Barbara Minerva, som genom kristallmagi förvandlats från vimsig vetenskapskvinna till målstyrt rovdjur.

Talesättet ”mycket vill ha mer” sammanfattar väl resten av handlingen, som försiktigt lyfter vid några tillfällen för att sedan dala som en skadskjuten svan. Wonder Woman alias Diana Prince delar tyvärr DC Comics-kollegan Supermans tröttsamt rättrådiga egenskaper, som efter ett tag gör superhjältinnans moralistiska utsagor ungefär lika underhållande som en Pogo Pedagog-diabildserie. Då är det desto roligare att man lyckats peta in Lynda Carter, som spelade Wonder Woman i den omåttligt populära sjuttiotals-tv-serien med samma namn, i en minimal men desto mer uppiggande biroll. Men, om den fredsälskande amasonhjältinnan nu ska fortsätta att peppa unga tjejer världen över får det nog ske med lite mer finess än här.