VINYL. Det är torsdag och dax för ärtor och punsch samt veckans vax! Den här veckan begrundar Jesper Nordström sambanden mellan eskapism och geopolitiska realiteter.
Det verkar vara en universell regel att ju mörkare samtiden är, desto mer lättsam eskapistisk musik och film föds. Som Walt Disneys “Fantasia” och “Melody” som verkar vara resultatet av psykedelia, och kom ut på det av andra världskriget präglade 40-talet. I den sistnämnda filmen från 1948 kommer så hammonddrottningen Ethel Smith in i bilden. Det är tekniskt, piffigt och ekvilibristiskt. Jo, men är det bra? Nja, men kulturhistoriskt mycket signifikativt. En vacker kvinna iförd en tjusig klänning som underhöll och gav den manliga blicken näring. Ett technicolor-fenomen i stil med Ester Williams aqua-musicals där ju simmandet fungerade som ett alibi för visa upp snygga spiror.
I början av 60-talet blir det kalla kriget kyligare än någonsin tidigare. Berlinmuren byggs. Sovjetunionens första atom-ubåt havererar – och lägg till detta hotet om att brännas till aska av en vätebomb.
Ur denna jordmån växte The Trashmens hitlåt “Surfin Bird” fram, och även om det är en “novelty song” som det heter i skivsamlarkretsar så är den mörkare än andra världskrigets tröst- och trams-låtar.
Som en lite väl energisk enerverande mörk dance macabre? Som ett ansträngt falskt leende i Kubakrisens skugga?
En lustighet i sammanhanget är att mitt exemplar är så bubbligt och repigt att det knappt går att spela, fast det märkte jag först efter inköpet. Men för blott en krona i loppispris kan det få stå där i vinylsamlingen, som ett märkligt tvetydigt tidsfenomen.
jesper.nordstrom@opulens.se
