VINYL. Fredag och dax för veckans vax! Jesper Nordström tar itu med riktigt svår musik denna fredag. Närmare bestämt ett album med avantgardisten Xenakis.
Håll i hatten! För nu blir det gravt anekdotiskt och inte alls något musikelaterat: när jag en gång kom hem till lyan märkte jag att jag glömt min römertopfgryta i ugnen flera dagar. Öppnandet av den blev minst sagt magstarkt: en zilliard vita små maskar låg och krälade runt ett kycklingskrov. Av alla starka känslor och allt obehag jag upplevt var detta nog det starkaste; det gick närmast åt det skräcksublima i samma stil som när man står på en färja till Tyskland exempelvis och glor ner i det svarta vattnet och känner ett sug efter att hoppa ner i mörkret.
Well, vad har detta med veckans skiva att göra? Jo ser ni, det finns en strömning inom den samtida klassiska musiken som jag gravt idiosynkratiskt placerar just i genren skräck. Vi har Penderecki som gick ur tiden förra året med sin musik som används till både Exorcisten och The Shining. Om det inte är för nattståndet att fortfarande tala om fin- och populärkultur så har vi dess sammansmältning här.
Eller i detta fall fall Xenakis, tveklöst en av 1900-talets mest avantgardistiska kompositörer som hos mig uppväcker nästan samma skräck och fysiska reaktioner som de vita maskarna.
Men varför då lyssna, frågar sig kanske nån representant av verklighetens folk som i alla fall vill ha melodier i sin musik och figurativa motiv i sitt måleri? Tja, varför vandrar man 7 mil med vattenflaska och matsäck bestående av rågbröd och näringstillskott? Varför tar man sig för att läsa ut Gravitationens regnbåge av Thomas Pynchon? Jo, för att utmana sig.
Det här är musik som ställer frågan om vad som kan vara musik. Xenakis komponerade också en del ren metamusik, exempelvis en slags ensemble för metronomer, där de små, små temposkillnaderna gör att det rytmiskt exakta ändå drar iväg till ett sammelsurium.
Många tänker väl att sådan här musik ska spelas högt så det riktigt tjongar i kroppen och blir en slags ljudets motsvarighet till vinterbad, men jag har upptäckt att det går lika bra – om inte bättre – att spela det på väldigt låg volym. Öronen spetsas och det träder fram som en slags ljudstruktur, lika fascinerande som att titta på en ryamatta genom förstoringsglas.
jesper.nordstrom@opulens.se
