MEDIEKRITIK. “Vi svenska journalister måste våga lyssna till kritiska röster och ifrågasätta konsensus medan en fråga ännu är het.” Lisa Bjurwald är kritisk till den inhemska mediebevakningen av myndigheternas pandemibekämpning.
Sveriges pandemistrategi har gått stick i stäv med både vetenskap och omvärldens val att aktivt skydda sina medborgare. Tyvärr har också vår coronajournalistik stuckit ut. Regeringen skyller ifrån sig pandemiansvaret på regionerna. Folkhälsomyndigheten skyller på invandrarna (utan motfrågor från intervjuaren). Det är inte bara Kalle och Musse som undrar vem det är som kör denna december. Ändå är det främst en handfull debattörer och ledarskribenter, som Opulens Sofia Nerbrand, som utkrävt ansvar från makthavarna.
Krav på munskydd från WHO, OECD, världens tyngsta expertorgan, är av okänd anledning inte nog för svenska myndigheter. Prestige har fått gå före fakta och det är nu bara Sverige och den yttersta konspirationshögern i USA och Tyskland som vägrar munskydd. Svenska journalister har snällt gjort stöttande jobb om ”riskerna” med att skydda sig och andra från smitta.
Det faktum att världens foliehattar utsett Sverige till förebild borde få den mest patriotiske journalist att vända blicken inåt. Istället ordnar TV4 nordkoreansk pysselstund där tittarna får göra julänglar i form av Ledare Tegnell.
Professor Agnes Wold får så gott som dagligen komma med anmärkningsvärda inspel. ”Jag och min man har haft covid, vi är säkra på att barnen har haft. Kan vi riskfritt åka tåg och hälsa på far- och morföräldrar över julen? Agnes Wold: Jadå.” (Expressen-chatt 5/12). Åka ett packat tåg i jultid och sedan umgås med en riskgrupp? Det är direkt oetiskt att publicera sådana påståenden utan att lägga in en faktabaserad brasklapp.
Svensk coronajournalistik försöker ofta spinna negativa nyheter positivt. När vi i början av december nådde 7 000 döda i covid hade följande antal avlidit i våra nordiska grannländer: Danmark: 852. Finland: 408. Norge: 334. Island: 27. Men, menade vissa journalister (som aldrig annars har problem med att jämföra de nordiska länderna), en jämförelse var inte möjligt i just detta fall. Vi kanske är mer lika… Ungern?
Som mediebevakaren Axel Andén skriver är det dock inte mediernas roll att heja på Sverige: ”Anders Tegnell gick i höstas ut och pratade om den goda trenden i Sverige som han menade nog berodde på att immuniteten var mer utbredd här än i Norge och Danmark. Medierna lät inte vinkeln störas av att vårt tredje grannland, Finland, faktiskt tillhör de länder i västvärlden som klarat pandemin bäst.”
Samma sak hände efter Metoo.
Först nu, snart ett år in i pandemin, vågar många journalister påpeka de fel som politiker, FHM med flera sagt och gjort. Det här följer ett svenskt medielogiskt mönster; samma sak hände efter Metoo. Först körde man på med oetiska publiceringar. Sedan tog en uthängd livet av sig och det blev fällningar i Pressens Opinionsnämnd och kanske var det ändå säkrast att backa.
Sverigebaserade Richard Orange ger ett utländskt perspektiv i Dagens Media: ”Vi brittiska journalister känner ingen plikt att hålla allmänheten lugn, eller att hjälpa myndigheterna. Tvärtom. Vi vill […] hitta vinklar som upprör allmänheten, och oftast de som är mest jobbiga för myndigheterna. Vi känner heller inget ansvar för hur samhället i stort hanterar en kris. Det är regeringens jobb, inte vårt.”
Också vi svenska journalister måste våga lyssna till kritiska röster och ifrågasätta konsensus medan en fråga ännu är het. Inte minst under nationella kriser.
lisa.bjurwald@opulens.se
