SKOLKRIS. “Förbundsordförande Åsa Fahlén säger skrota. Jag har varit fackansluten hela mitt vuxna liv och har aldrig varit så nära att skrota Lärarnas Riksförbund”, skriver Linda Bönström.
Jag får ett brev adresserat till ”Bästa medlem i Lärarnas Riksförbund” från förbundsordförande Åsa Fahlén. Det är ett brev som får den ökända bägaren att rinna över. Nog för att det ser bra ut, inte bara färgtrycket utan även dess innehåll. Verkan för statligt huvudmannaskap, förändrat lönesystem, bestämd undervisningstid och så vidare. Fahlén och förbundet ”präglas av stark framtidstro” och ”utan oss stannar Sverige”. Personal i skolan ska behandlas med ”respekt”.
Fantastiskt! Och jag blir arg så jag kokar.
En kort tid innan jag får det här brevet om hur min ”status” som lärare och ”stolt akademiker” ska höjas har Fahlén i en intervju i Svenska Dagbladet haft den dåliga smaken att kalla min arbetsplats för något som sysslar mer med ”förvaring än undervisning”. Att mina kollegor och jag bedriver en verksamhet som hon tycker ska skrotas. Ja, så citeras hon: ”Skrota”.
Här är bakgrunden. Det som kallas förvaring är det gymnasiala Introduktionsprogrammet, mera känt som IM, vars olika inriktningar är till för ungdomar som saknar gymnasiebehörighet när de lämnar grundskolan. Elever som av olika anledningar saknar framför allt betyg i svenska, engelska och matematik eller tillräckligt med godkända kurser för att kunna söka ett nationellt – traditionellt – program. Verkligheten är besk, det är snarare så att det rör sig om mycket unga människor som av olika anledningar har svikits av skolsystemet. Blivit illa behandlade av såväl regelverk som okunnig personal. Så när Fahlén till reportern säger att IM riskerar att bli en utslagningsverksamhet ska vi banne mig prata klarspråk.
Eleverna som kommer till IM-programmet är individer som ofta har en sak gemensamt: Den obligatoriska grundskolan har redan verkat, gjort sitt för att slå ut dessa ungdomar från högre utbildning som ger bättre chanser till att ta sig vidare i livet. Det ska också tilläggas att många av eleverna som söker sig till IM aldrig ens fått chansen. Många har inte ens fått språket när de kommer till oss, medan deras bakgrund emellanåt får en att vilja gråta över all jävlighet som kan drabba oskyldiga barn. Men en god sak ska jag ge Fahlén, hon påpekar också att många lärare upplever det nästan som ett omöjligt uppdrag. Jag säger det så här: Bara nästan.
Vad jag ser varje dag på jobbet är kompetent personal med genuint intresse och passion för att eleverna ska lyckas med målen. De böjer sig som i rena Matrix-scener för att allt ska gå i lås. Varendaste dag.
Vidare: ”Hon vill se satsningar på grundskolan, så att andelen som saknar gymnasiebehörighet minskar”. Tacka tusan för det, tackar för den analysen av läget. Om grundskolan kunde sköta sitt så fixar IM resten. För IM kan i sak aldrig bli överflödigt. Eleverna kan inte bli överflödiga. Färre men inte onödiga.
Tydligt är dock att utanför IM är det få som faktiskt förstår sig på verksamheten. Det finns ingen status att tala om, åtminstone ingen som är hög och absolut inte högre än den på nationella programmen. Det finns inga högre löner och verkligen inga extra resurser för det ofantligt övergripande ansvar som personalen har. Det ska tänkas på fötterna och planeras i längden på en och samma gång. Lärarna får hoppa genom hopar. Och aldrig hör jag någon klaga över att det är en hopplös situation med våra elever. Kanske mer så att det kan kännas hopplöst att verka inom den kontexten vi gör, som del av gymnasieskolan. Att det vi säger väger tunt är känslan hos åtminstone mig själv.
En del av eleverna ger upp, uppgiften blir för tung eller intresset någonting annat. De är precis som för alla andra tonåringar, det svänger. Men jag vet inte hur vare sig Fahlén eller reportern i just det här uppslaget tänker när man konsekvent utelämnar framgångarna. Och när man dessutom väljer att lyfta fram en endaste skola, nämligen en så kallad problemskola i Stockholm, ja då blir det mest löjligt. Man menar att efter tre respektive fyra år på IM är det enbart sex respektive fjorton procent av eleverna som tar gymnasieexamen. Det är verkligen till att inte förstå komplexiteten i det hela.
Dessutom, är det så att man inte tar sig tid att läsa Skolverkets rapporter om IM-programmet eller är det så att det inte passar in i bilden?
Torun Rudin, som är chef för gymnasieenheten på Skolverket, hävdar att majoriteten av eleverna som ursprungligen startat på IM faktiskt arbetar eller studerar vidare. Tre av fyra elever är sysselsatta efter introduktionsprogram, menar Skolverket. Senast förra året, 2019, kom en rapport som säger att sjuttiofyra procent av de 9 540 eleverna som kartlagts är sysselsatta efter sina gymnasiestudier.
Bästa ordförande! Du säger skrota. Jag har varit fackansluten hela mitt vuxna liv och har aldrig varit så nära att skrota Lärarnas Riksförbund.
linda.bonstrom@opulens.se
