FILM. Häxkonst är det nya svarta. Karolina Bergström funderar över om rökelse, seanser och mörka riter är vår tids populärkulturella svar på kvinnlig frigörelse.
Med tanke på hur tuffa tonåren kan vara är det inte konstigt att de senaste decennierna bjudit på en rad filmer där mobbade och förbisedda tjejer tar revansch genom mörk magi. I kultrullen Den onda cirkeln från 1996 upptäcker fyra tjejkompisar att deras drömmar om häxkraft slår in med följd att de kan slå tillbaka mot sina plågoandar, och i den snart bioaktuella uppföljaren The craft: Legacy ger huvudkaraktären Hannas första mens henne både kraft nog att hämnas översittare och lägga grunden för betydligt kraftfullare magi. När den mobbade tonårstjejen Anna-Karin plötsligt upptäcker sina övernaturliga krafter i Levan Akins Cirkeln ser hon dessutom sitt tillfälle att kasta en fängslande kärleksbesvärjelse över skolans snyggaste kille.
Hur kommer det då sig att skildringar av tonårshäxor fortsatt att locka oss ända sedan Inger Edelfeldts magibetonade vänskapsskildring Juliane och jag? Hur feministiskt är det egentligen att kasta mörka förbannelser över sina mobbare? Och är rökelse, seanser och mörka riter vår tids populärkulturella svar på kvinnlig frigörelse?
Att häxkonst är det nya svarta har stått klart inte minst sedan den amerikanska rapparen Azealia Banks för några år sedan frankt tillkännagav på Twitter att hon ”egentligen var en häxa”, där hon fortsatte med att förklara kopplingen mellan förtryckta folkgrupper och magi och hur ”de mest magiska personerna är de som måste handskas med förtryck eftersom de som saknar magi är avundsjuka”. Samtidigt blev den tredje säsongen av Netflix-serien American horror story, där en grupp nutida häxor upptäcker sina dolda krafter, den då mest sedda säsongen någonsin, och nätjätten Amazon svämmar sedan åratal över med handböcker om ekologisk häxkonst, häxbetonade drinkrecept och magiska målarböcker.
Den folktro som för några decennier sedan mest var förknippad med Blåkulla har med andra ord blivit både mainstream och en symbol för egenmakt, och i dag går moderna häxor att hitta i både tv-kanalernas morgonsoffor och public service-radio. Men på vilket sätt kan då magiska besvärjelser mota bort tonårsångest?
Ett av de mer lättsmälta exemplen i genren är den långvariga sitcom-serien Sabrina tonårshäxan, där tonårstjejen Sabrina på sin sextonårsdag upptäcker att hon är en häxa, och där hon senare använder sina nyvunna krafter till att förvandla sig själv till en pojke för att ta reda på vad skolans killar egentligen pratar om. Sabrinas könstransformation är ett skolexempel på häxkonstens frihet att välja vem man vill vara, något som under senare åren lockat till sig allt fler magiskt intresserade unga queer- och transpersoner, som i ett reportage i tidskriften Vice beskrivs använda sig av ”amuletter som slår tillbaka mot felkönande” och ”ritualer som skyddar på gatorna” för att nämna några saker. För att slippa tonårens fjättrande normer, om än bara för en stund, är inom både populärkulturen och i verkligheten ett effektivt sätt att mota stereotypa könsroller i grind.
I Den onda cirkeln upptäcker Bonnie dessutom att hon med en skönhetsbesvärjelse kan få de vanprydande ärren på sin rygg att försvinna, och när ärren är borta blommar också den tidigare dystra Bonnie upp på allvar. Att besvärjelsen snart leder till både Bonnies allt mer påtagliga narcissism och en annalkande katastrof är baksidan av många populärkulturella skildringar av kvinnor med magi, där följden ofta blir att magin går bärsärk och lösningen blir att ”befria” huvudkaraktärerna från sina krafter, och tyvärr ser kommande The craft: Legacy av trailern att döma ut att gå i samma trista hjulspår. För vad skulle kunna hända om den gemensamhetsskapande magin i ritualer som ”Lätt som en fjäder” fick leva kvar utan några negativa följder, men med desto större möjligheter att stärka unga kvinnor i deras liv? En hel del förmodligen – både på film och på riktigt.
karolina.bergstroem@opulens.se
