ESSÄ. Jesper Nordström har läst Nina Burtons Livets tunna väggar. “Boken utgör ett befriande komplement i luckan mellan alarmistiska klimatrapporter och lyxiga coffee table-books,” skriver han.
Livets tunna väggar av Nina Burton
Albert Bonniers Förlag
Tillåt mig vara pretentiös och inleda med ett citat av Gilles Deleuze.”Det finns ett hallucinatoriskt tillstånd som förutsätter absolut nykterhet”. Som exempel på detta ger filosofen grenverk, kartor, insekters organisation. Bilder med en viss torr grafisk karaktär, långt ifrån vår tids visuella kitsch i form av någon rosablå solnedgång där en sönderstressad representant för medelklassen står på ett berg och känner sig transcendental.
Jag ska fortsätta med ett citat från en privat Messengerkonversation: ”men hur kan du koppla detaljfokus till helhetssyn – – – jo men om man vet mycket om franskt 1630-tal och mycket om andra världskriget generellt, det är ju först då en syntesisk (sic!) kunskap uppstår. Att det blir synteser och helhetsbilder”.
Dessa två ovanstående tanketrådar kan korskopplas för att belysa Nina Burtons nu aktuella bok ”Livets tunna väggar”.
Vad är det då för slags bok hon skrivit? Jo, det handlar om en essäbok där hon försätter sig i ett typiskt ”bildad-storstadsmänniska-betraktar-naturen-tillstånd” genom att skriva om myror och bisamhällen. Utifrån sin sommarstugeposition iakttar hon det fascinerande språk som uppstår i dessa små insekters samhällen. Språk i överförd och abstrakt mening. Dans som språk, doft som språk, ja, det går nog att säga att grundsynen i boken utgår från en lingvistisk syn.
Tyska biologers forskningsresultat om hur insekter kommunicerar varvas med poetiska slingor och betraktelser om kommunikation mer generellt. Burtons styrka är att just när det håller på att försvinna upp i väl spekulativa dimmor så tar det en vändning mot konkretion, sinnlighet. I detta – men, märk väl, endast detta – kan hon leda tankarna till Peter Handke.
En tanketråd som ligger hela tiden mellan raderna är en lite melankoliskt dyster sådan. När man läser om binas strävan, myrstackens organisation och eviga myller utan synlig djupare mening eller ens intresse för lek eller lust blir det som en spegling av den urbana samtidsmänniskan. Sträva, sträva, sträva och organisera. Men till vilken nytta?
Burton ger inget direkt svar på denna fråga som hänger i luften, men indirekt verkar hennes fascination nästan leda till ett mystiskt andligt perspektiv. Det vill säga uppfattningen att det i allt finns ett slags kod och organisation nedlagd och efter läsningen vill även jag som utpräglad stadsmänniska ge mig ut i skogen för att distanserat betrakta vad som pågår.
Det här är en bok mer för oss som har en personlighet som påminner om Snusmumrikens och inte för den sakliga fältbiologen. Boken utgör ett befriande komplement i luckan mellan alarmistiska klimatrapporter och lyxiga coffee table-books.
jesper.nordstrom@opulens.se
