LITTERATURANALYS. Jesper Nordström har läst antologin Tranströmer och det politiska där åtta litteraturvetare från Umeå, Sundsvall och Åbo undersöker den tranströmerska poesins förhållande till politiken. Han finner den inte särdeles engagerande.
Tranströmer och det politiska
Gustav Borsgård (Red) Medverkande skribenter: Gustav Borsgård, Ragnar Haake, Annelie Bränström Öhman, Anna Möller Sibelius, Sofia Pulls, Anders Öhman, Maria Jönsson och Anders E. Johansson.
Ellerströms förlag
När jag satt på kafé och i boknyhetsflödet såg titeln Tranströmer och det politiska bröt jag en social regel. Jag mumlade nämligen högt för mig själv: ”Han om någon är väl inte politisk, herregud!” Men de andra ensamfikarna (med sina 38 kronors-kaffeslurkar på ekologiska bönor) fortsatte oberört att följa sina flöden, sina projekt. Min omgivande miljö hade knappast passat in i Tranströmers diktvärld. Tranströmer är mycket, men knappast urban.
Det är i de flesta av Tranströmers dikter ett helt okroppsligt diktjag som svävar runt. Gärna i en grågrön skog där jaget oscillerar mellan kropp och ande.
Överdrev jag? Ja kanske lite, men i linje med Bob Hansson och Jacques Werup kan jag känna en irritation över hur perfekt och polerat men distanserat hans författarskap var. Hur det liksom aldrig skorrade och skar sig i formuleringarna utan rullade på fint som hos Haydn, hans stora favoritkompositör.
Men hur var det med det politiska då? Det tas upp i en rad rätt akademiska och torra essäer som har en röd tråd i form av att de medverkande agerar ”djävulens advokat” när de vrider och vänder på begreppet politik. Det mest intressanta är väl hur man kan skriva in honom i en tradition som liksom Gunnar Ekelöf vänder sig mot det alltför pragmatiskt krassa folkhemmet med sin lustbefriade sexualundervisning och sin rätt fadda kristendomssyn (som fick Sven Stolpe att kasta loss till Frankrikes latinska mässor i protest).
Tranströmers dikt kan läsas som ett slags svanesång över en förlorad mystik och romantik. Här stod han verkligen långt ifrån såväl Sergels Torg som HSB:s införande av sopnedkast och tvättstuga.
Sofia Pulls riktar den mest läsvärda och ganska roliga kritiken mot honom då hon påpekar hur många gånger det tas tupplurar och sovs mitt i vardagen. Poeten framstår som mannen utan ansvar som när han är trött är trött och sover, långt ifrån barnskrik och tvätt och ansvar. Det är också den text som för en allmänhet kan ändra synen och perspektivet på Tranströmer, medan merparten av essäerna med sin snåriga terminologi och prövande tyngd faktiskt kunde ha fått stanna inom ett seminariums väggar.
jesper.nordstrom@opulens.se
