SJÄLVBIOGRAFISKT. “Det sociala arvet är en våt filt som tynger och begränsar och det fria valet är oftast en chimär. Två vita dvärgar är en svidande kritik av det samhälleliga system som påstår sig värna om de utsatta men också en kärleksförklaring till dessa,” skriver Carolina Thelin som läst Lo Kauppis nya bok.
Två vita dvärgar av Lo Kauppi
Leopard förlag
2003 gjorde Lo Kauppi succé med den självbiografiska enmanspjäsen Bergsprängardottern som exploderade som sedermera också blev bok. 2010 satte hon upp uppföljaren Bergsprängardöttrar på Riksteatern som bygger på samtal med interner och anställda på Hinsebergs och Ystads kvinnoanstalter.
I Kauppis senaste bok möter vi henne igen, som två vita dvärgar på stjärnhimlen. På rymdstyrelsens rymdblogg läser jag att ”vita dvärgar kallas stjärnor som är döda och som minskat kraftigt i storlek” men att “ljusexplosioner, som lyser starkare än hela vår galax, ibland beror på att två av dessa vita dvärgar slås samman”.
Lo Lena Kauppi, tidigare Lena Marianne Kauppi, född och uppvuxen i Stockholm men med rötter från Tornedalen och meänkieli som modersmål, skämdes som liten för sin tornedalsfinska bakgrund och stavade Kauppi med det mer italienskt klingande C. Senare byter hon tillbaka till K men börjar kalla sig för Lo. Ett namnbyte för att bryta med sitt förflutna och starta om.
Två vita dvärgar är två parallella berättelser där vi får följa Lo och Lena, från 1989 till 2007 samt med återblickar från barndomen. Den skildrar hur det var att växa upp med en hårt arbetande bergsprängare men också en gravt alkoholiserad pappa, en mamma som skyddar och döljer men aldrig slutar kämpa för sina döttrar, om skuld och skam, om självsvält och kroppshat. Och om att börja knarka för att stå ut.
När hon är nitton sväljer hon kondomer fyllda med heroin som läcker i magen. Hon överlever men i Kauppis skönlitterära tolkning av vad som sker splittras hon i två versioner av sig själv. Lo gör en klassresa medan Lena är kvar. Lo får hjälp av välfärdssystemet, träffar förstående socialarbetare, börjar med teater, går i terapi och kommer in på scenskolan. Lena, som kämpar och gör allt hon kan för att skapa sig ett liv utan droger med sin dotter, blir förnedrad och misstänkliggjord av samma myndigheter och inlåst på Hinseberg.
När Kauppi beskriver heroinsuget, den fasansfullt begärliga drogen går mina tankar till Sinead O’Connors låt Reason With Me. O’Connor sjunger om sig själv, narkomanen som smyger in i folks hem och stjäl tv-apparater och datorer. Sinead var fast men tog sig till slut ut ur skiten. Det gjorde Lo också.
Självbiografiska berättelser kan bli tröttsamma i längden, så även denna. Det krävs tålmodighet av mottagaren när avsändaren bearbetar sitt liv. Men det är ju så det är och måste vara. Att skriva av sig är kanske den bästa terapin.
“Det här är en berättelse om hur mitt liv skulle kunnat se ut och delvis hur det blev” avslutar Kauppi sin bok. Har vi ett val? Det sociala arvet är en våt filt som tynger och begränsar och det fria valet är oftast en chimär.
Två vita dvärgar är en svidande kritik av det samhälleliga system som påstår sig värna om de utsatta men också en kärleksförklaring till dessa. Utan sin tvillingsjäl kommer så småningom den vita dvärgen slockna, liksom människorna gör utan varandra. Men om vi går samman kommer vi lysa “starkare än en hel galax med hundratals miljarder stjärnor”. Tillsammans är vi starka.
info@opulens.se
