FILM. De nervigt vackra dansscenerna är halva behållningen med den chilenska filmen Ema, anser Karolina Bergström, som har sett “en svårdefinierbar cocktail av sex, dans, känslor och pyromanbetonad anarki”.
Den som vill få sin dos av dansant filmpepp kan med fördel se det chilenska dansdramat Ema. Jackie-regissören Pablo Larraíns senaste alster är en smått svårdefinierbar cocktail av sex, dans, känslor och pyromanbetonad anarki. Filmen skildrar hur den dansanta tomboyen Ema och hennes frisinnade dansposse intar ett sceniskt Valparaiso medan hon kämpar med sin relation och med livet i stort.
Vi landar mitt i handlingen när det värsta redan hänt. Ema och hennes man, koreografen Gastón som leder det danskompani de båda ingår i, har lämnat tillbaka adoptivsonen Polo till barnhemmet de adopterat honom från. Det sker efter att Polo tänt eld på deras hus och orsakat Emas syster svåra brännskador. Ema anklagar sig själv, Gastón anklagar Ema, ja i princip alla anklagar Ema för det som hänt. Det står klart att paret kämpat med ofrivillig barnlöshet, där infertiliteten sått svarta frön av split i deras redan anspända relation och får Ema att anklaga Gastón för att vara ”en mänsklig kondom”. När hela livet kokat ner till längtan efter ett barn, och när lösningen att adoptera visar sig vara en explosiv återvändsgränd, ställs livet som de känner det upp och ner.
Lika klart som familjetragedin står att Emas påstådda misslyckande som mamma också är en form av revolt mot den äldre och mer dominanta Gastón, som helst koreograferar moderna tolkningar av chilenska folkdanser och ser hennes vurm för dansstilen reggaeton som lumpet vulgär. Återlämnandet av Polo och sprickan i deras relation sänder skälvningar genom hela danskompaniet. Oförmögen att möta de anklagande blickarna från kollegorna på skolan Ema jobbar på säger hon upp sig och inleder ett sexuellt betonat korståg mot äktenskapets bojor. Vissa av hennes erövringar är spontana och andra betydligt mer strategiska. Fortfarande gift med Gastón kan tilläggas, för en skilsmässa kommer inte gratis och kostar dyra pengar som Ema inte har. Sina mörkaste känslor släpper hon ut i nattliga pyromanräder, där Ema påhejad av sina älskarinnekompisar likt en vildsint tonåring låter sin eldkastare drabba både bilar och lekplatser ”som en dinosauriehannes utlösning”.
Hur korståget slutar kan inte avslöjas här med risk för grava spoilers. Men så mycket kan sägas som att filmens stundtals väl lösa ramar utmynnar i en välbehövlig förlösning. En öppen sådan som ställer desto fler frågor, men med en film som kräver sin uppmärksamhet av åskådaren känns det öppna slutet bara passande i sammanhanget. Men vägen dit är desto mer snårig, och bitvis känns handlingen lite som ett ögongodis till mosaik där bitarna inte alltid passar med varandra. Att filmen också känns till stor del som filmad teater, där inget yttras utan en anledning, kan bitvis bjuda ett tuggmotstånd som inte alltid känns motiverat. De nervigt vackra dansscenerna är hur som helst halva behållningen med Ema, och borde i sig locka fler regissörer till Larraíns form av dansdramahybrid som låter stora känslor visualiseras i uttrycksfull dans istället för att enbart stanna vid yttrade repliker.
karolina.bergstroem@opulens.se
