VINYL. Vår vinylexpert Jesper Nordström berättar idag om en queer och glittrig turkisk artist från förr, Zeki Müren.
Jag har en tendens att alltid samla på mig i alla fall två till fyra skivor i samma genre, så när jag i en loppisback såg för mig helt okända Zeki Müren köpte jag den. Dumt nog eftersom jag trodde att den skulle passa in bland discodrottningar i stil med Ami Stewart och Donna Summer. Det skrattar jag åt nu, för det var varken rätt genre eller kön. Zeki är Turkiets, ja stora delar av den orientaliska världens Liberace eller David Bowie, om man utgår från imagen och hur han blev en slags vägröjande gayikon. ”An unlikely hero in the conservative Turkey” som BBC News skrev I samband med hans död 1996.
Men var han så unlikely egentligen? Jag vill inte tona ner hans särart, men det kan vara värt att fundera på att han blev populär just i kölvattnet av Kemal Atatürks liberalisering och västifiering.
Zeki Mürens rötter i den ottomanska hovmusikens tradition är en mylla för hans egendesignade kläder som han också döpte och ibland skänkte till museer med inriktning på textil och konsthantverk. Kort sagt är de orientaliska scenkläderna och tradition mer queer och könsöverskridande i sig.
Minnesutställningen var en orgie i glitter och flamboyantstil, och här visades också hans handskrivna poesiböcker, hans akvareller och filmklipp. I samma anda som den indiska bollywoodtraditionen finns det i Turkiet oändligt antal melodramer med musik, tänk er tv-serien Förväxlingen gånger hundra i drama och yvighet.
När jag hör hans musik slås jag av att mina referenspunkter helt saknas. Det går inte för mig att förklara det som ”en blandning av jazz och pop med den och den sortens produktion” men det är befriande. Hemma i sin egen musiktradition är det lätt att fastna i det analytiska och referentiella, men här är det vad det är, det är känsla och intryck rakt av och det tror jag han hade uppskattat.
Av alla anekdoter och vändningar i hans musikkarriär slås jag mest av när Zeki Müren möttes av en homofob mobb med knölpåkar utanför konsertlokalen och avväpnande bjöd in dem med orden ”om ni först hör min musik så får vi se om ni vill spöa upp mig sen”. Det slutade enligt sägnen med att många av dem lämnade lokalen i tårar och kastade sina tillhyggen i ett närliggande vattendrag.
Här är ett smakprov på hur han låter.
jesper.nordstrom@opulens.se
