VINYL. Jesper Nordström reflekterar över skivomslagens lockelser och berättar om ett tjeckiskt skivbolag med anor.
Säg den som inte köpt vin efter etiketten. I mitt fall har det blivit en och annan skiva utifrån omslaget, speciellt om jag vetat att musiken är så där allmängiltigt bra, dvs att även om det inte är exakt genren eller artisten jag brukar lyssna på så kan det inte kan bli fel. Sådant där vet man ju bara.
Tjeckiskt statliga Supraphon är tveklöst ett av de skivbolag med omslagsdesign som hållit hög klass. De har en otroligt hög lägstanivå och var det bolag som gav ut den mest oskyldiga och lättsamma musiken. Vi får inte glömma att det var en kommunistdiktatur där det mest provokativa inte kunde ges röst.
Genom åren har det blivit en hel del, från nationalromantiska 1800-talskompositören Smetana till den vaudeville- och cabarettradition som Tjeckien näst efter Tyskland var störst på. Här råder det från min sida en språkförbistring, men landet hade sin egen motsvarighet till Helan och Halvan och det är gammal hederlig dratta-på-arslet humor.
Bland skivorna utgör ändå Ivan Mládek favoriten, och han är också som mest representerad på youtube, då han ofta la till mycket visuell komik och slapstick till sina låtar och även var något av en husmusiker för den statliga televisionen i Tjeckoslovakien. Speciellt Ivan Mládeks scenkläder på 70-talet får en att undra om det är på allvar eller parodi, då allt brunt, grönt, plysch och rutigt gör att ett helt decennium verkar ha inkarnerats i en enda person.
Vad han spelar är helt enkelt ett slags traditionell dixiejazz kombinerat med putslustiga texter och i linje med inledande resonemang är det ingen musik som välter ett samhälle eller uppfinner det musikaliska hjulet på nytt, men den har en oemotståndlig charm.
jesper.nordstrom@opulens.se
