CORONATANKAR. Det är nästan så att jag vågar hoppas att det skulle ge oss en tankeställare om vad vi gör med miljön, våra pengar och vår tid. Att det hela ska sluta i en efterkrigsyra där lättnaden förenar oss, där vi jublande rusar ut ur vår karantän med känslan att vi tillsammans kan bygga en bättre värld, skriver Myra Åhbeck Öhman.
En vän berättade för ett tag sedan för mig hur en äldre släkting alltid envisades med att laga mat hon lärt sig att koppla till trygghet under krigstiden. Våra barnbarn kommer en dag att förklara för sina vänner att “morfar köper alltid toalettpapper på bal sedan toalettpapperskrisen -20. Vi låter honom bara hållas”.
I kristider märks det snabbt vilka vi faktiskt är och vad vi tror är viktigast.
Vi vet redan vilka som ser oron som ett sätt att stärka sin ekonomiska ställning genom att sälja på befolkningen bluffprodukter, gärna med ett tunt fanér av omtänksam altruism, få genomslag för oppositionskritik eller andra politiska syften.
Vilka som sprider tillförsikt, glädje och fakta, arrangerar hjälpinsatser eller gnatar på efter bästa förmåga i tysthet.
Vem som roffar åt sig alla värktabletter i matvarubutiken ifall att hen skulle bli sjuk, och fyller skåpen med en årsförbrukning av toalettpapper.
I Aftonbladet rapporterar man om pensionärer som fnyser åt varningarna och obstinat hävdar sin rätt att gå ut och handla som vanligt, utan en tanke på det personliga ansvar Löfven underströk i sitt tal till nationen under söndagskvällen.
Det är anmärkningsvärt hur snabbt mönster börjar synas och påminner oss om det gamla citatet om att civilisationen bara är ett fåtal mål mat ifrån att falla samman.
Det är anmärkningsvärt hur snabbt mönster börjar synas och påminner oss om det gamla citatet om att civilisationen bara är ett fåtal mål mat ifrån att falla samman. Eller, vad det verkar, ett fåtal abstrakta hot om leda.
Troligen tillhör de mest frustrerade väggklättrarna gruppen som roat skakat på huvudet eller ojat sig över ungdomens internetberoende. De nära nio av tio tonåringar som använder sociala medier dagligen ser sannolikt deras agerande som minst lika kufiskt.
För många ur de något yngre generationerna är fysisk isolering nämligen ett ganska naturligt tillstånd. Vi har sedan länge vant oss vid att se internet som en förlängning av det offentliga rummet, där såväl arbete, studier, kontakter och nöjen har en given plats.
Å andra sidan har samma yngre generationer nackdelen att ha vuxit upp i en tid då säkra anställningar inte längre är en självklarhet. Det är svårt att njuta av att tanken på att sitta hemma i pyjamasbyxor hela dagarna om man, likt 40% av befolkningen i USA, är en månadslön från fattigdom.
För en frilansare som mestadels jobbar hemifrån borde isoleringen egentligen inte märkas. Ändå finns något i luften, utöver min kollapsande privatekonomi och mikrober av potentiellt dödligt förkylningsvirus.
Eftersom jag trots allt har förmånen att inte tyngas av direkt ansvar för de sjuka och politisk beslutsrätt, känner jag märkligt nog någon sorts eftertänksamt lugn, som får mig att stanna upp i tankar om våra beteenden och hur och i vilken utsträckning de kommer att förändras.
En av de saker jag har svårt att släppa är hur många liv som kommer att förstöras, inte av viruset utan av dess effekter på ekonomin, och hur lite vi kan göra åt det.
Det fönstret in i framtiden, som så mycket annat just nu, väcker mest ovisshet och oro. Så jag vill istället avsluta med de saker som i alla fall skänker mig en smula glädje och – måhända naiv – tillförsikt.
Jag ser alla som hittar nya, kreativa sätt att arbeta på. Gamla opraktiska lösningar och vanor som förändras och de nya, digitala sätt vi hittar för att mötas.
Jag tittar på bilderna av Venedigs rena kanaler och läser om hur föroreningarna har minskat så pass mycket att det är synligt från rymden. Forskare säger att det är troligt att antalet döda av epidemin kommer att vägas upp av liven som räddas av att utsläppen minskas. Det är svindlande.
Det är nästan så att jag vågar hoppas, om så bara för en sekund, att det skulle ge oss en tankeställare om vad vi gör med miljön, våra pengar och vår tid. Att vi kan tänka nytt, lära oss att uppskatta de saker som verkligen betyder något. Att det hela ska sluta i en efterkrigsyra där lättnaden förenar oss på ett mänskligare plan, där vi jublande rusar ut ur vår karantän med känslan att vi tillsammans kan bygga en bättre värld.
Se den förhoppningen som ett sätt att punktera den bubbla av stress som inte gör annat än att sabba det immunförsvar, fysiskt och mentalt, som vi alla behöver mer än vanligt.
myra.ahbeck.ohrman@opulens.se
