SAMMANHÅLLNING. All gemenskap är inte något gott i sig. Just därför är det viktigt att vi som individer alltid har friheten att välja vår gemenskap – även om vi gör dåliga och självskadliga val, skriver Vladan Lausevic.
Sammanhållning och gemenskap är som bäst när den bygger på frivillighet och en inspirerande inkludering. Kommenderingar och ”top-down”-krav som riktas från politisk håll är problematiska av flera skäl. Bland annat eftersom att de politiska i partierna i riksdagen själva har problem rörande gemenskap och organisering. Problem som borde prioriteras först.
I samtidsdebatten kan det ibland verka som att Sverige inte existerar. Det kanske låter knäppt, men de senaste årens diskussioner om invandring och identifikation har många spår av fraser som ”vi har förlorat det gemensamma, vi har inga traditioner längre, vår kultur finns inte längre”. Man kan även minnas fraser som ”någonting har gått sönder i Sverige”. Det finns alltså ofta stora gap när det kommer till människors föreställningar om den sociala verkligheten i relation till hur den sociala verkligheten faktiskt ser ut.
Sverige finns så länge som det finns människor som anser att Sverige bör existera. Den sociala verkligheten, och våra tolkningar av den sociala verkligheten, är på olika nivåer beroende på sociala konstruktioner. Varje land har skapats genom sociala konstruktioner som politiska idéer, historiska myter eller till och med av det som kallas för lögnkultur. Frågan är därför hur man istället för att begränsa sig till ”konstruktion” kan främja meningsfullhet och inspiration.
Även en politisk nation, på basis av konstitutionalism och universella värderingar, är en abstrakt/föreställd gemenskap. De som är samhällsmedlemmar och invånare kommer aldrig att träffa varandra i sin helhet, men flera individer kan ha samma affektioner. Affektioner för ett visst språk, inlärt beteende (kultur) eller idéer är inte heller avgränsade till staters administrativa gränser. Man kan vara stockholmare och ha affektioner för Thailand eller ukrainare och ha affektioner för Sverige.
Nobelprisbelönade och Istanbulbaserade författaren Orhan Pamuk menade just att det är ”främlingen” som genom kontakten med ett nytt område ger området nya perspektiv, beskrivningar och berättelser. Även de flyktingar, asylsökanden och arbetskraftsmigranter som har kommit till Europa under de senaste åren har i princip positiva affektioner för de länder och städer man kom till för att få skydd och ett bättre liv. Likadant var det för svenskar som under 1800-talet utvandrade till USA när affektionerna för platser som Chicago kändes mer lockande än Småland.
Att samhällen som Sverige under lång tid har haft benämningar som modellsamhälle och därmed haft hög attraktionskraft beror på olika idéer och institutioner som har främjat Sveriges utveckling. Exempelvis när det kommer till välfärd, innovation och klimatåtgärder. Sverige är bland annat känt för att vara ett av världens mest globaliserade länder, både rörande ekonomiska och icke-ekonomiska aspekter. Men i en samtidsdebatt som präglas av pessimism och populism, samt av rädslans nostalgipolitik, blir det enklare att falla för myternas makt. Något som bland annat återspeglas i utvecklingen att fler idag anser att ”Sveriges utveckling går åt fel håll”.
I takt med samtidsdebatten har det blivit vanligare med formuleringar som ”skapa gemenskap”. I grunden är begreppet gemenskap, eller community, ett positivt begrepp. Människan är en social varelse och vi behöver olika gemenskaper för självförverkligande och meningsfullhet. Ett problem rörande användningen av begreppet gemenskap beror dock på att det ofta åsyftar nationen. Det är exempelvis mindre vanligt med formuleringar att det behövs mer världsgemenskap eller att mycket av dagens problem beror på att världen är segregerad (i olika nationer).
Ett annat problem är att det finns förväntningar och krav på att det just är politiker som ska skapa gemenskap. Ett tydligt exempel på det är Sverigedemokraterna. Läser man partiets texter om demokrati så kan man få uppfattningen att Sverige inte är en demokrati. Enligt Sverigedemokraterna kan demokratin enbart existera om alla har en och samma nationella identitet. Och förvisso finns det historiska kopplingar mellan 1800- och tidiga 1900-talets nationalism och demokratin. Men demokratin handlar i sig om aspekter som idépluralism och identitetsmångfald.
Demokratier är i grunden alltid ”splittrade” eftersom att individer, genom frihet och pluralism, formar sina identifikationer och åsikter. Likformighet och auktoritära krav på uppslutning, samt fokus på plikt och skyldigheter, är vanligare formuleringar i diktaturer och i etnokratiska styren. Dessutom; Sverige existerar även om vi som EU-medborgare röstar i Europaparlamentsvalet och därmed påverkar EU-politiken samt som individer engagerar oss i globala frågor.
Ett annat exempel är Kristdemokraternas utveckling i samband med partiets positionering i TAN-riktning (reds anm: TAN står för Traditionell, Auktoritär och Nationalistisk) rörande icke-ekonomiska frågor som identitetspolitik och samhällssyn. Kristdemokraternas identitetspolitiska uttalanden har under de senaste åren omfattat bland annat krav på böneutropsförbud, påståenden att bara kristna samhällen kan vara fria, kommunikation i stilen ”bli svensk”. Ägnar sig Kristdemokraterna verkligen åt att ”skapa gemenskap”? Svaret är ja och just därför är det viktigt med en förståelse för att gemenskap inte per automatik är något gott eller bra i sig. Exempelvis är det så att ”bli svensk”-retoriken inte riktar sig till nyanlända eller till nya invånare. Kommenderingen har syftet att blidka och förankra väljare och partiets supporters som är budskapets mottagare.
Kristdemokraternas kommunikation har bemötts på olika sätt i den mediala debatten. Margit Silberstein har argumenterat för att den retoriken fokuserar på en föreställd majoritet samtidigt som den exkluderar den som anses vara i minoritet. Dan Korn har däremot argumenterat för att Ebba Busch Thor just vill skapa gemenskap. För Korn som gärna romantiserar perioder med ”landsfadern” Per-Albin Hansson, Gustav Vasas envälde och 1800-talets bondeliv blir Kristdemokraternas kommunikation en bekräftelse på att nationalismen är något inkluderande – oavsett innehållet – samt vilka effekter det får lokalt och globalt.
I grunden är alla organisationsformer inkluderande men de skillnaderna handlar framför allt om nivåer och ambitioner. Både tribalism (klanmentalitet), nationalism (krav på särskilda skyldigheter gentemot individen) och kosmopolitism (idén om att alla människor är likvärdiga världsmedborgare) är inkluderande men på olika sätt och med olika ändamål. Därför är det viktigt att ifrågasätta formuleringar som ”skapa gemenskap” med avsikten att analysera och förstå innehållet och avsikten i relation till människans frihet. Eftersom samtidsdebatten har blivit vanligare med kommunikation och idéer om att individen ska finnas för det offentliga (staten) istället för att offentliga ska finnas för individen.
Det problematiska är även att de som kommenderar fram värderingar och gemenskap, som i Kristdemokraternas fall, själva ändå befinner sig med dåliga förutsättningar för att göra så. Inte för att det är fel att vilja skapa mer gemenskap genom idéer och berättelser, så länge avsikten är att respektera individens suveränitet och göra det underifrån genom förankring, eller som det heter: bottom-up. Problemet ligger i att partierna idag har en sämre förmåga att engagera människor som man tidigare kunde göra inom ramen för ”föreningssverige”.
I princip är industrisamhällets masspartier med anknutna föreningar, nätverk och intresseorganisationer borta på grund av de senaste decenniernas minskning av medlemsantal. När Kristdemokraternas ledare kommunicerar gemenskap så gör man det i ett Sverige där knappt 2 procent av den röstande befolkningen är medlemmar i något politiskt parti, jämfört med 10–15 procent under 1970- och 80-talet. Partierna har idag svårare än tidigare att locka till sig nya medlemmar, att skapa mer involverande processer samt att skapa inspirerande berättelser. Om inte partierna kan ordna en bättre intern gemenskap, hur ska i så fall politiker och partier ”skapa gemenskap” på ett mer meningsfullt sätt?
All gemenskap är inte något gott i sig. Just därför är det viktigt att vi som individer alltid har friheten att välja vår gemenskap – även om vi gör dåliga och självskadliga val. Ett nyckelord för framtidens utveckling är just community. Vi som individer kommer då att vara mer flytande i våra identifikationer utifrån olika intressen, behov och ambitioner. Istället för identitetspolitiska kommenderingar och auktoritära krav på likformighet så behöver människan mer frihet för att själv kunna forma sin gemenskap.
vladan.lausevic@opulens.se
