Nationalstaten är ingen historisk slutfas

*Digitalt montage: C Altgård / Opulens.*

DEBATTBOK. Dalibor Rohacs främsta styrka i ligger i att hans bok både konserverar det som anses viktigt men ger också förslag på nödvändig förnyelse, detta i takt med en postindustriell samhällsutveckling, anser Vladan Lausevic.

In Defense of Globalism av Dalibor Rohac
Rowman & Littlefield

Globalism är olika system med omfattning utöver det internationella. Det används av politiska forskare, till exempel Joseph Nye, för att beskriva “försök att förstå alla moderna världsförbindelser – och att belysa mönster som ligger till grund för dem.” Medan den huvudsakligen är förknippad med världsomspännande system kan den användas för att beskriva andra globala trender. Termen används också av motståndare av globalisering, såsom populistiska rörelser.
Termen liknar internationalism och kosmopolitism. (Källa: Wikipedia)

Samhällsdebatten i vårt globaliserade samhälle har förändrats radikalt sedan 2015–16 i samband med flyktingmottagandet. Från mer kommunikation om öppenhet, till mer kommunikation om trygghet. Från kritik av gränsmurar, till införandet av gränskontroller. Från fokus på ekonomiska till fokus på icke-ekonomiska ämnen. I takt med partiernas och väljarnas omgrupperingar kan man bland annat undra om den tidigare samlade borgerligheten kunde ha agerat annorlunda? Kunde Alliansen ha vidareutvecklat sitt kosmopolitiska fokus och sina individualistiska berättelser istället för all den auktoritära utveckling som kom att gestaltas hos Moderaterna och Kristdemokraterna? Sådana reflexioner kan infinna sig vid läsning av Dalibor Rohacs senaste bok In Defense of Globalism. En bok som framhåller viktiga budskap om värnandet av individens frihet och vilka misstag högerorienterade aktörer bör undvika inför framtiden.

Det centrala i Rohacs bok kan beskrivas som moderat och GAL-konservativ (Reds anm: GAL står för Grön, Alternativ och Libertär/Libertariansk) kritik av den auktoritära, populistiska och nationalistiska utvecklingen som präglar Europa och andra delar av världen. Rohac är framför allt kritisk till de högerorienterade aktörer som tidigare stödde globaliseringen och europeisk integration, men som senare bytte fot och började bejaka nationalistiska myter och statscentrism. Författaren har själv en bakgrund som klassisk liberal, men blev senare moderatkonservativ och har gjort sig känd i debatten främst för sin argumentation om varför överstatliga och internationella institutioner är viktiga för ekonomin, klimatet och mänskliga rättigheter.

I första hand vänder sig boken till frihetliga och GAL-högeraktörer med budskapet att konservativa och andra högerorienterade inte ska söka framtiden i nationalismen och högerkollektivismen. Rohac menar att den nationalistiska konservatismen har blivit mer lockande och dominerande i takt med ”Brexit and Trump” samt varnar just därför för dess problem och faror. Han är inte minst kritisk till hur konservativa intellektuella som Roger Scruton har agerat när det kommer till Orbans styre i Ungern, retorik om migration och föreställningar om suveränitet.

Boken kan också ses som en sorts ”Globalism for dummies” (Globalism för nybörjare) där Rohac går igenom begreppets innebörd i modern och äldre mening. Läsaren kan bland annat ta del av historiska exempel som Hansan och Heliga romerska riket av tysk nation, som på olika sätt kan påminna om samtida internationella institutioner och polycentriska styrelseformer. På det sättet beskriver Rohac hur det historiska mönstret i Europa just har varit polycentriska styren och institutionella relationer, där inte minst städer och regioner haft avgörande roller.

Den historiska genomgången hos Rohac handlar även om att motbevisa kritiken från nationalistiska intellektuella. Som från den israeliske filosofen Yoram Hazony som menar att ”EU är ett imperium” och nationalism är bra eftersom den skulle vara motsatsen till imperialism. Genom boken återspeglas den röda tråden om att motsatsen till nationalism främst är federalism (flernivåstyre) och kosmopolitism där människor ses som likvärdiga världsmedborgare.

I boken förekommer också argumentation för europeisk patriotism bland annat eftersom gemensamma institutioner är viktiga för individen, ekonomin och klimatfrågan. Ett annat viktigt budskap är att nationalstaten fortfarande är en ung konstruktion och definitivt inte i någon slutfas i människans utveckling rörande identifikation och organisering.

Rohacs bok lägger också mycket fokus på institutionell kritik och påpekanden av systemfel. En stor del av boken handlar om hur internationella och andra överstatliga institutioner egentligen borde fungera samt att problem uppstår när institutioner som Internationella Valutafonden börjar agera utanför sina mandat och ramar. I boken förekommer också medvetenhet om populismens orsaker och att en hel del av den populistiska kritiken av Europeiska unionen (EU) och internationella institutioner är befogad. Men Rohacs främsta invändning är att populistisk politik och löften inte har en framtid eftersom globala problem och utmaningar kräver adekvata institutioner och lösningar.

För den som går i utopiskt-progressiva tankar och likt Albert Einstein strävar efter idéer om en enhetlig världsregering blir boken en besvikelse. Men detta är också bokens poäng. Att både gå emot nationalistiska idéer och andra dåliga idéer som global klimatdiktatur. Rohac är tydlig med att bokens syfte och att framtiden handlar om polycentrisk institutionell utveckling. Han ger också uppmuntran genom flera förslag som införande av basinkomst för att hantera problem med social exkludering och offentlig välfärd. Och framför allt ligger bokens främsta styrka i att den på ett GAL-konservativt sätt både konserverar det som anses viktigt men också ger förslag på nödvändig förnyelse i takt med en postindustriell samhällsutveckling.