AKTUELL FILM. Det spelar ingen roll hur hårt Sarah Connor och hennes kvinnliga motspelare bekämpar sin motståndare i Terminator: Dark fate. Inget de gör kommer någonsin att godtas av den toxiska maskulinitetens kombattanter i kommentarsfälten, skriver Karolina Bergström.
Vi var många som jublade när nyheten om Linda Hamiltons comeback som Terminator-filmernas Sarah Connor släpptes för två år sedan. Och lyckan blev ännu större när teasers och trailers för novemberpremiären Terminator: Dark fate skvallrade om skådespelerskan Mackenzie Davis transformation till tomboybetonad stridsmaskin, samt även om datoreffekter som smällde det mesta på fingrarna. Efter nära tre decennier och lika många fiaskon till uppföljare skulle den i princip dödförklarade Terminator-filmserien (där datorerna tagit makten i framtiden och bekämpar sina fiender i nutiden med tillbakaskickade mördarandroider) nu äntligen få en rejäl omstart. Därtill med den första uppföljaren värd namnet sedan 1992 års Terminator 2: Domedagen.
När Terminator, eller Dödsängeln som den svenska titeln poetiskt löd vid premiären, hade premiär 1984 kom filmidén från de feberdrömmar regissören James Cameron genomlidit under en sjukdomsdrabbad resa till Rom. Att hallucinatoriska visioner av en metalltorso som släpade sig bort från en explosion skulle komma att sätta sin prägel på de kommande decenniernas populärkultur var vid tidpunkten inte helt lätt att ana. Inte heller att den biffige Conan Barbaren-skådisen Arnold Schwarzenegger skulle komma att få ikonstatus i och med sin roll i filmen, eller för den delen att Cameron, som vid det laget endast regisserat långfilmsdebuten Piraya II: De flygande mördarna, skulle visa sig besitta en sådan total fingertoppskänsla vad gäller späckade actionscener och dystopisk thrillerton.
Men framförallt var Terminator filmen som gav oss fröet till den filmhjältinna vi så länge längtat efter. När Sarah Connor återvänder i Terminator 2: Domedagen från 1992 är det med ett raseri så pass uppdämt, att det får Alien-filmernas Ripley att likna en timid skollärarinna. Sveket från det manssamhälle som svor att beskydda henne har förvandlat Sarah Connor till ett finkalibrerat hämndpaket, dessutom med så pass vältränade biceps att det fick oss att se om filmen inte bara en utan flera gånger på raken. Därför blev det också en sådan besvikelse när vare sig Terminator 3: Rise of the machines från 2003, Terminator Salvation från 2009 eller Terminator: Genisys från 2015 riktigt lyckades sparka igång motorerna i det cybernetiska filmuniversumet. Att komma med nytt regissörsblod i en filmserie är oftast bara nyttigt – se bara på de senaste Star Wars-filmerna – men i det här fallet saknade samtliga inblandade det visionära helhetstänk som genomsyrat de två första filmerna.
Kanske borde misstankarna ha väckts när kommentarer som ”Rise of the feminazis” eller ”aw naw it´s ghostbusters all over again” (det sista med syftning på 2016 års helkvinnliga reboot av Ghostbusters-filmerna) dök upp i sociala medier. För, trots ett slut som i princip rullar fram röda mattan för uppföljare och trots en kritikerkår som korat filmen till den tredje bästa i serien, pekar uteblivna kassaintäkter och en mångmiljonförlust för filmens produktionsbolag redan på att vi aldrig kommer att få se någon uppföljare. En matematisk och mindre visionär kalkylering hade möjligen kunnat varna Cameron för det som nu hänt. För att uppdatera en ursprungligen könsstereotyp filmserie (vars fanskara i huvudsak bestått av män) med kvinnliga huvudkaraktärer görs i regel inte ostraffat. Detta oavsett de fallgropar som finns i att rätt och slätt reproducera ursprungliga karaktärer utan att nämnvärt göra om själva historieberättandet.
Det finns många variabler som spelar in i det faktum att de senaste Star Wars-filmerna däremot lyckats så pass bra med just detta. Till exempel att rymdtemat tilltalar fler kvinnor och att de nya filmerna byggts på en redan solid grund vad gäller kontinuitet och kvalitet. Det förhindrar dock inte att det, kassaförluster eller inte, känns som ett ofantligt slöseri att slänga ut Camerons hjärteprojekt och en av de senaste decenniernas bästa scifi-franchise med det hollywoodska badvattnet. ”Damn if you do, damn if you don’t” är en enkel sammanfattning av den så kallade härskartekniken dubbelbestraffning, som i korthet innebär att allt en person gör ses som fel. Det spelar med andra ord ingen roll hur hårt Sarah Connor och hennes kvinnliga motspelare bekämpar sin motståndare i Terminator: Dark fate eller hur många flygplansstrider de deltar i. Inget de gör kommer någonsin att godtas av den toxiska maskulinitetens kombattanter i kommentarsfälten.
karolina.bergstroem@opulens.se
