SKRIVANDET. Jag skulle förresten kunnat kalla mina uppslag för omöjliga eller ”nakna” memoarer, och ursäktat mig med att de naturligtvis är subjektiva, och att det som kan komma att stå i dem bara är vad jag själv ansett vara ”verkligt”. Men det skulle bara ha betytt ett försök att vilseföra eller blidka den presumtive läsaren, och be om ursäkt, skriver Carsten Palmer Schale.
Det tog mig ungefär nio månader – och 91 böcker, kopiöst mycket skrivande samt en resa – att i (åtminstone) någon mån famna den, enligt min mening, mycket fascinerande författaren Anthony Burgess. Med vissa reservationer skrev han en dubbelbiografi, eller två memoarer, ungefär när han var lika gammal som jag är nu (Confessions I-II). Just nu trevar jag mig fram längs mina egna spår. Också med reservationer. Just nu är jag redan uppe i rätt många sidor, men de är inte strikt kronologiskt ordnade. De går omlott. Och jag har funnit, att det kanske är så man bör göra.
I det här sammanhanget har jag för övrigt inte bara läst Burgess, utan även en lång rad andra (mig naturligtvis helt överlägsna) memoarförfattare. Eller ja; memoarförfattare, självbiografer och skrivare av ”nyckelromaner”. Men detta har bara lett till ytterligare funderingar. Främst om ålder. Har man verkligen tillräckligt att säga, innan man samlat på sig en stor del erfarenheter? Kanske, kanske inte. Jag för min del, som är 66 år, och inte bara är (formellt) pensionerad utan därutöver faktiskt har upplevt mycket av varjehanda, har tvekat. Räcker verkligen det jag upplevt hittills? Jag kanske har 20 år kvar innan jag rökt ihjäl mig? Nåja; jag har alltså börjat (utan att någon annan i det stora hela fått se).
Att skriva om sitt eget liv är för övrigt av nödvändighet att också – åtminstone delvis – samtidigt skriva om andras liv. Och detta kan ju leda till vissa moraliska betänkligheter. Eller hur?
Hursomhelst gluttar jag på folk, som tydligen tycker att deras liv är värda att presentera inför en större grupp än den egna. Sanna Bråding, exempelvis, 40 år, om sin anorexi och sin narkotikabrottsliga verksamhet (För mycket av allt), Malin Lindroth, 52, (Nuckan, 2018) om sin ofrivilliga ensamhet, Linda Skugge, som (2018; Flygfärdig) ställer frågan om eller vem man är när barnen flugit ut, samt en rad människor som snackar skit om både ovänner och vänner. Redan innan de pensionerats? Oj!
Men herregud! Nåja, jag läser även äldres memoarer; äldre som dessutom varit med om också annat än det nämnda. Ett långt liv exempelvis. Från Augustinus över Rousseau till Ivar Lo-Johansson.
Men memoarer? Vad är då det? En memoarbok är inte någon fiktiv sak, utan snarast en sorts uppräkning eller uppteckning. Ändå kommer det så att säga avsiktligt ”olitterära” att generera just ”litteratur”. Man kan till exempel inte helt undvika någon form av struktur. Gamla dialoger måste rekonstrueras, utan att det är möjligt att svära på att dessa verkligen lät så.
Rösterna har förvaltats, och i någon mån, kanske förvanskats. Minnet är sant och samtidigt måhända något korrigerat. Så konsten! Ingen verklighet låter sig helt och hållet beskrivas utan just konst.
Vad jag här, högst tentativt, antyder som en slags anvisning för hur memoarer bör skrivas, har dock hittills i princip handlast om formen. Eller moralen. Men hur då med innehållet? Har det någon betydelse? Givetvis har det det. Men när det gäller innehållet är jag – eller den – som skriver fullständigt ansvarig.
För övrigt vet jag att mina egna eventuella ”memoarer” inte kommer att fyllas av så mycket spektakulärt. Tvärtom kan de kanske komma att ses som enkla, simpla, låga: egentligen inte värda att skriva om. Kanske kommer det att heta att det jag skriver om helt enkelt kunnat lämnas åt sidan. Men jag kommer inte, därest jag gör det, att skriva några ”memoarer” för att så att säga vara ”till lags”. För övrigt kommer sådana memoarer inte att vara klara förrän de blivit lästa. En bok är nämligen aldrig egentligen färdig innan den är läst.
Jag skulle förresten kunnat kalla mina uppslag för omöjliga eller ”nakna” memoarer, och ursäktat mig med att de naturligtvis är subjektiva, och att det som kan komma att stå i dem bara är vad jag själv ansett vara ”verkligt”. Men det skulle bara ha betytt ett försök att vilseföra eller blidka den presumtive läsaren, och be om ursäkt. Men allt detta finns ju inbyggt i verket självt.
Jag lämnar mig härmed, i den mån mina ”memoarer” blir av, i läsarens hand. Griniga, franka, okonventionella, ställvis erotiska.
info@opulens.se
