ETIK. Under de senare decennierna har en allt starkare kritik mot sakernas tillstånd vuxit fram ur det dygdeetiska lägret, samtidigt som pliktetiken fått en viss renässans inom åtminstone medicinen, skriver Carsten Palmer Schale.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Den globala finanskrisen är även en konsumtionskris, därför att mindre marginaler och större utsatthet under de kommande åren kommer att tvinga människor att prioritera bland sina utgifter. Och eftersom konsumtion är ett av de grundläggande sätten att uttrycka identitet på i vårt förståelserum, så är krisen samtidigt en identitetskris. Då tillväxtbegreppet som få andra begrepp sammanfattar vårt euroameerikanska förståelserums bild av framtiden så är den finansiella krisen dessutom en framtidskris. Naturligtvis är den dock, och främst en klimat- och naturkris. Dessa sammansatta förhållanden hade inte varit möjliga i ett buddhistiskt förståelserum, inte heller (åtminstone inte i ett äldre) maoriskt eller samiskt; inte heller bland vissa mystiker inom kristen och judisk religion. Knappast heller, för övrigt, bland de judar och kristna som hyllar den levande Guden och kärleken till nästan före kommersialism och resursslöseri.
Språk är logiska och samtidigt fyllda av hack i logiken (das Mädchen!), och visste vi inte det tidigare kan vi läsa det i tidskriften The Economist. Språk uttrycker vidare unika kvalitéer, nyanser, identiteter och så vidare. Precis som regnskogar utplånas dock språk i rask takt, och många av de i bästa fall sex tusen som fortfarande existerar är inne på sista generationen. Som uttryck för globaliseringen är denna förlust av formulerad upplevelsemångfald lika påtaglig som marknadens – och förståelserummens – homogenisering. Vissa hävdar att det är bra om vi alla talar samma språk – men klimatmötet i Köpenhamn gav ju sannerligen inga argument åt dem som menar att förståelse kommer genom FN- eller EU-engelska. Ska man på allvar ta del av samhället där man bor, eller i vilket man vill lära om exempelvis natursyn, måste man alltså också behärska det lokala språket. I The Economist utnämns tuyuca-språket från Amazonas till världens svåraste. Där gäller det till exempel att lägga till rätt ändelse på verbet för att skillnaden skall bli tydlig mellan att veta vad man pratar om och att tro att man vet vad man talar om. Hur många västerländska forskare, politiker, opinionsbildare och debattörer skulle inte kunna öka sin trovärdighet i miljöfrågan genom att plocka in en smula tuyuca-influenser i sin retorik?
En handling måste förstås i relation till sin kontext, eller sitt språkspel. Man ser mönster, men vilket mönster man ser beror på vilka begrepp som ingår i ens varseblivning (Wittgenstein).
Humanismen är i botten oförenlig med vårt samhällssystem: humanisten måste vara samhällsfiende.
Detta förefaller mig vara en både taktisk och framför allt strategisk (det vill säga mer långsiktig) uppgift att ta sig an. Vissa ord och begrepp har koloniserats. Låt oss med andra ord försöka återerövra begrepp – eller formulera nya begrepp – genom vilkas samlade perspektiv vi kan komma att se på världen på ett annat och mer holistiskt/ekosofiskt sätt. Vilket också skulle leda till produktionen av mer tillämpbar kunskap i ”vår” anda. Exempel: varför befinner sig så många människor idag i ett utanförskap visavi naturen/kulturen? Dekonstruktion eller diskursiva brott vore här direkt ändamålsenliga metoder. Massmedia intar för övrigt här en central position: hur alltså påverka denna i en annan riktning (i god subversiv mening)? Diapraxis skulle förmodligen också ändra språkbruket – liksom att med Edward de Bono utveckla förmågan att tänka ”på tvärs” eller lateralt (annorlunda).
Humanismen är i botten oförenlig med vårt samhällssystem: humanisten måste vara samhällsfiende. I en kultur som skamlöst och på fullt allvar laborerar med begrepp som ”den mänskliga faktorn” har judarnas ”den levande guden” heller ingen plats – denne har bytts ut mot penningens och teknikens stendöda avgudar.
”Rollens motsats”, skriver Elisabeth Rynell (Humanismens seger, Tidskriften Janus, 1982), ”är identitet”. En människa som inom sig kan förnimma en hård kärna som i livets alla skiftningar är ”jag”, är verklig och levande för sig själv, och har därigenom förmåga att uppleva hur alla andra människor – och för den delen även djur, växter, allt som äger liv – är verkliga och levande”. Så kan man se på saken. Personligen lägger jag – som visas på annat håll – mig någonstans mittemellan Rynells och buddhismens jagbegrepp.
Fromm tar upp begreppet jämlikhet, och hur det förändrats under inflytande av den ”saluförande” attityden. Att människor föds jämlika innebär ju, menar Fromm, att de alla har samma rätt att vara till och inte får ses som mål eller medel för något annat syfte än sig själva. Men jämlikhet har alltmer kommit att betyda utbytbarhet, som innebär förnekandet av individen istället för bejakandet, alltså raka motsatsen:
”Equality was conjunctive with difference, but it has become synonymous with ’indifference’ and, indeed, indifference is what characterizes modern man’s relationship to himself and to others.” (Man for himself)
“Vår tids misstro mot människan går inte att överskatta. Den är enorm. Det finns konstverk som är uppenbarelser av sanning, lika exakta, lika in i minsta detalj, lika absoluta som relativitetsteorin. Men vi tar dem inte på allvar. Vi investerar på sin höjd i dem. Det finns poesi, berättelser, romaner. Vi lyssnar inte, ser inte, räknar inte med dem, annat än som förströelse, om de nu duger till det. Sanningen finns inte hos bröderna Karamazov. Den finns i de vetenskapliga avhandlingar som skrivits om den.”( Rynell).
I medeltidens samhälle bestämdes den ekonomiska verksamheten av etiska principer. Under kapitalismens framväxt förändrades detta allt mer och efter en rad mindre jämkningar under 1700-talet försvann många av de etiska hinder som låg i vägen för affärsverksamheten:
”Ekonomisk verksamhet blev skild från etiken och den mänskliga världen”, skriver Fromm i Att ha eller att vara. ”Det ekonomiska maskineriet kom i själva verket att betraktas som en autonom enhet, oberoende av mänskliga behov och människors vilja.” Istället blev det efterhand så, att de lagar som styrde den ekonomiska verksamheten så att säga åt upp de etiska lagar som styrde människors samlevnad, och förvandlades till högsta etiska norm. ”Om man alls kan tala om etik i de industrialiserade länderna, så är det jakten på lycka i form av framgång och pengar som är den etiska grundbulten.” (Rynell).
Tyvärr, menar jag, ligger det mycket i detta; kritiskt mycket. Ändå är detta inte hela sanningen. För det första (jämför Weber) var det snarast så, att en viss etik – den protestantiska och euroamerikanska – särskilt väl passade ihop med den kapitalistiska andan. Och mer: nyttoetiken inom filosofin blev någon form av etiskt centrum bland andra etiska skolor. Under de senare decennierna har ändå en allt starkare kritik mot sakernas tillstånd vuxit fram ur det dygdeetiska lägret, samtidigt som pliktetiken fått en viss renässans inom åtminstone medicinen. Om så även en del etiska principer från kristet, judiskt, muslimskt och buddhistiskt håll togs på allvar skulle ekonomismen och positivismen undermineras ordentligt. Tyvärr är vi dock långtifrån där än.
info@opulens.se
