STILSÄKERT. Ordet evangelium står för goda nyheter och glädjebud. Jag är mycket tveksam till om Patrik Svensson har sådana budskap att lämna om ålen, men han skriver med stilsäker lätthet, skriver Bo Bjelvehammar.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Ålevangeliet av Patrik Svensson
Albert Bonniers förlag
Patrik Svensson ger i en dynamisk essäartad framställning, Ålevangeliet, glimtar från ålens liv och leverne. Det går med säkerhet att säga att ålen rör sig i Europas åar och bäckar, mera osäkert är utsagorna om ålens liv i Sargossohavet.
Mina tankar går vid läsningen till Sture Malmgren, som fiskade ål på Kivik, jag har sett hans redskap, följt med till hans ålabod och på en resa till Viktor Larsson i Ravlunda, en bonde som slog med slaga. Sture gav honom ålaskinn, segt och starkt skinn från helflådd ål, som Viktor använde som gångjärn i slagor.
Viktor Larsson använde även det skånska uttrycket att glo ålsjing (ålskinn), att titta snett.
Ålen är ingen soldyrkare, den håller sig undan ljuset, håller sig under dagarna i mörker, långt nere i bottensedimenten, på natten blir den aktiv och jagar allt. Den äter både levande djur och rester av as, en anledning till att detta hala och slemmiga väsen väcker en viss avsky. Mest är det väl detta att den lever i djupen, i gömslen och i mörker, som gör att den omges av en aura av mystik.
Nu gör ju ålen nytta som renhållare, det var därför Samuel Nilson som åttaåring släppte ner en ål i brunnen hemmavid, på Brantevik, för att hålla vattnet rent. Ålen skötte sitt uppdrag och dog 155 år gammal. Allt låter som en god skröna av Piraten, men de belägg, som radas upp i boken, gör berättelsen sannolik. Ålen Putte som levde i ett akvarium i Helsingborg, var rena barnungen jämfört med Branteviksålen. Putte blev 88 år.
Ålens liv och historia har fascinerat vetenskapsmän och författare i långa tider, allt från Aristoteles, Sigmund Freud till Rachel Carson, som med sin bok Silent Spring 1962 helt förändrade synen på biocider i hela världen. Rachel Carson var en framstående marinbiolog.
Många har försökt att förstå sig på ålen, utan att lyckas, men ihärdigheten hos forskarna har varit påtaglig och stark. Nu är det snart för sent, ålen håller på att försvinna, den är allvarligt hotad i många delar av världen.
Patrik Svenssons ena ingång i berättelsen gäller ålens mystik, ålens hemligheter och ålens framtid som art, den andra delen i boken handlar om författaren och hans far och hur ålen förde dem samman. Ålen blir en relationsbyggare, en nödvändighet mellan far och son:
”Vi behövde ålen. Tillsammans hade vi inte varit desamma utan den.”
Far och son förberedde sig för ålafisket, åkte tillsammans på turerna till ån, upplevde gemensamt, kommenterade det som hände. Med detta gemensamma rullas ett liv i en familj upp, det blir något större, som växer fram bredvid ålen.
Ålfrågan lever kvar, även efter faderns död:
”…precis där vi satte ner grepen för att driva fram daggmaskarna ur jorden, där vi hade målat ekan och där en dag lagt ut ålaryssjan.”
Detta är några dagar efter fars död, det händer vid huset, vid äppelträdet.
Ordet evangelium står för goda nyheter och glädjebud. Jag är mycket tveksam till om Patrik Svensson har sådana budskap att lämna om ålen, men han skriver med stilsäker lätthet och är noggrann och omsorgsfull i sin resonerande framställning.
bobjelvehammar@opulens.se
