KÅSERI. Igår skrev Mikael Henrik Myrtin om de vardagsbekymmer som kan uppstå om man år 2019 inte har en mobiltelefon. Ivo Holmqvist vänder på myntet.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Vi har en bra och pålitlig telefon, en Doro som stängs med lock. De våra vänner som är under tjugofem vrider sig av skratt när de får se den. De kan inte tro att en sådan antediluviansk antikvitet fortfarande kan fungera. Men det gör den, på alldeles utmärkt vis, när den är uppkopplad till Halebop som är ett märkligt firmanamn som tydligen ska uttalas trestavigt fast det låter bondskt och avigt. Det är den telefon vi använder.
När vi kör över Öresundsbron vilket händer med regelbundna mellanrum, vi har årskort på Louisiana, så plingar telefonen till mitt på bron där gränsen mellan broder- och systerfolken går. På foten till monumenten i Lund, i åminnelse av slaget mellan danskar och svenskar 1676, beklagas att folk av samma stam inte kunde leva i fredlig samdräkt, och det kan man ju hålla med om. Och just där låg liket som satte igång hela kriminalserien Bron.
Mobilen plingar för att markera att vi nu befinner oss i främmande land där telefonen fortfarande fungerar. Det är en hel del annat som inte gör det: i många affärer accepteras bara det inhemska Dan-kortet, löjligt nog, och det är ju mycket retsamt att en dansk krona kostar 1.40 när det under vår studenttid var precis tvärtom, vi turade över Sundet och köpte med vår hårdvaluta torskerogn, lapskojs, buddingpulver och annat i Irmas supermarked. En svunnen tid…
För att summera: vår hopvikbara ficktelefon är fullt fungerande. Men av en nära släkting som skaffat sig en ny Iphone fick vi hans avlagda och mycket måttligt begagnade, det är vi tacksamma för. När lagrade program på SVT play inte låter sig laddas ner från vår padda fungerar det alltid från den telefonen. På den har vi ett abonnemang hos Tele 2, till 199 kr månaden som vi förstås betalar prompt och utan knyst.
Döm då om vår förvåning när räkningen för juli lydde på 2 600 kronor. Jag tog fyr, som jag brukar göra i sådana sammanhang och nästan alltid till ingen nytta. Jag ringde till Tele 2 och efter bara tre kvart i telefonkön var det min tur. Jag lät i bryska ordalag den som svarade veta att vi aldrig använder denna telefon att ringa med, att ingen har det numret, och att debiteringen därmed vore ett misstag.
Men icke: man påstod att jag hade talat åtta och en halv timme med Tunisien. I det avlägsna landet känner vi ingen människa, varken i huvudstaden eller uppe i Atlasbergen, fast jag har läst Agatha Christies Dolken från Tunis. Och jag minns Gustaf Bolinders äventyrsbok Bland kabyler och rövare, det tog flera år innan jag förstod att det inte stod kapsyler i titeln.
Detta är vad som hade hänt: jag har alltid varit noga med att trycka bort de få samtal som kommer med den röda markeringen, men jag hade tydligen fummelfingrat så jag kommit åt svarsknappen bredvid, och sedan var linjen öppen, och de nordafrikanska huliganerna där nere kunde håva in telefonpengar på något märkligt tekniskt vis – en ringa skärv gick nog också till Tele 2.
Jag slet ut den förste hos mobiloperatören som svarade mig, min irritation tilltog alltmer ju oftare jag fick veta av honom att ”det är en bra fråga”. När jag talade om att jag redan visste det men fordrade ett bra svar också så kopplade han mig vidare till högre instans (och fick nog ta igen sig en kvart i fikarummet). Där kom vi efter mycket parlamenterande fram till att Tele 2 kapade räkningen med hälften, utan att jag ens behövt citera Lotta Svärds ”icke prutades mycket men hälften prutades strax” för honom.
Sensmoralen av allt detta? Att det kan kosta er 1 300 kronor eller ännu mycket mer om ni råkar trycka på fel knapp på en I-phone vilket är alldeles för lätt hänt, som denna historia visar. Nu har jag fått spärrkoder så att det inte längre går att ringa till utlandet, så nu blir det inte mer klirr i kassan söder om Medelhavet. Men den lärdom man kan dra från detta är att en gammaldags hopfällbar telefon är att föredra. Också där kan man låna Runebergs ord om Lotta Svärd: ”Mycket tålte hon skrattas åt men mera hedras ändå”.
ivo.holmqvist@opulens.se
