SPRÅKLÅDAN. Hej! Jag undrar helt enkelt varför Göteborg är ordvitsens Mecka? Det är ju svårt att se till exempel NileCitys mer ironiska, elaka humor komma från den staden so to speak. / Lennart, Stockholmare.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Ja du, det där var ju en fråga att bita i. Om vi utgår från att en tradition har ett ursprung och sen traderas kan vi se en källa i den göteborgske tidningsmannen och hovfotografen Aron Jonasson som redan i det sena 1800-talet var en känd ordvitsare, vilket ju i och för sig inte förklarar var han i sin tur fick det ifrån.
I litteraturvetaren Monica Laurizens biografi Karl Warburg, Den varsamme vägvisaren bjuds på en exposé över tidningsvärlden och det litterära klimatet i Göteborg för ett sekel sedan. Där diskuteras Aron Jonassons judiska ursprung, som han själv inte drog upp, snarare försökte undertrycka. Det har sagts att den typiska judiska humorn ofta innehåller en tvetydighet, och det är ju i alla fall ordvitsens kusin.
Aron var innan sitt grundande av Göteborgs-Posten hovfotograf och en av hans klassiker var när Oscar II något irriterad över alla magnesiumblixtar surnade till och Aron då replikerade att ”blixtrar den ena så Oscar den Andre”. Utan att överanalysera kan vi ju se att ordvitsen här funkar lite som att släta över en konflikt och göra det hela trevligare.
Vid ett senare tillfälle då kungen kontaktade honom om råd i en arvstvist och där det förelåg oklarheter kring olika testamenten svarade han brevledes att ”som jude håller jag såklart på gamla testamentet”. Även här ett sätt att slingra sig ur en situation och blanda bort korten.
Hur sen traditionen hållits vid liv är en annan fråga, men det ligger ju nära till hands att nämna Sten-Åke Cederhök och hela buskistraditionen som en faktor.
jesper.nordstrom@opulens.se
