Vi kan lätt tro att livesändningen av Nobelfesten fått fler tittare i år. Skälet är Svenska Akademidramat, som blivit både tragedi och fars, och därmed lyckats skapa mer stoff till journalisterna och göra bättre reklam än Mikael Persbrandts memoarer.
HJÄRTSKÄRANDE. “Kvinnorna ses som anomalier när de deltar i det våld som kriget föreskriver och förväntas sedan att utan svårigheter gå tillbaka till den vårdande rollen som hustrur och mödrar”, skriver Anna Remmets.
JULHETS. “Men varifrån kommer egentligen denna blandade känsla av uppgivenhet, irritation och likgiltighet? En teori är kommersen, och då inte den i form av skivförsäljning utan den besatthet butiker uppvisar månader i förväg med att spela julsånger”, skriver Linda Bönström.
Nu finns Opulens förlags översättning av Begreppet konstkritik i den tyska romantiken ute i bokhandeln. Läs mer om den här och inhandla den här.
ÖVERKONSUMTION “Julhandeln lär slå rekord igen. De 15 000 forskarna uppmanar nu såväl privatpersoner som institutioner, media och forskare att snabbt trappa upp sina insatser för att vända den här utvecklingen. Mänsklighetens existens står på spel”, skriver Anika Agebjörn.
VÄRLDSKULTUR. “Möjligen var det här som vi på allvar kunde möta en framtida världskultur, där de medverkande med djupa insikter och kompetenser i sina respektive konstformer skapat ett verk som skulle kunna passa in i en mängd sammanhang”, skriver Andreas Engström.
KVINNOR. “Precis som Selma hade Elin Wägner kappfickorna fulla av feministiskt smuggelgods när hon intog sin stol. Somligt blev kvar, instoppat i lönnfack och insytt i stolstoppning och klänningsfållar”, skriver Annelie Bränström-Öhman.
ECCE HOMO. “Syster Rita varnar mig, vi går inte upp på terrassen på fredagar, när muslimerna kommer och ber. Israeliska soldater bevakar området och alla har vapen beredda, vi vill inte provocera någon, det är redan ett så känsligt område.”
MUSIKAL. “Den danska regissören Elisa Kragerup använder frikostigt hela stadsteaterns väldiga scen. Förutom skådespelarna är scenen i stort sett hela tiden befolkad av dansare och musiker, det är lekfullt och överväldigande, såväl välsjunget som välspelat överlag”, skriver Lena S. Karlsson om My Fair Lady.
