Vi kan lätt tro att livesändningen av Nobelfesten fått fler tittare i år. Skälet är Svenska Akademidramat, som blivit både tragedi och fars, och därmed lyckats skapa mer stoff till journalisterna och göra bättre reklam än Mikael Persbrandts memoarer. Som en burk med Nobels dynamit som antänts, sprängdes locket nyligen av när det visade sig att pristagarnas namn under flera år läckt ut innan tillkännagivandet. De adertons rykte är besudlat.
Kanske önskade ledamöterna bara att vinden lägger sig och att de ska slippa svälja påtryckningarna om att de måste reformera sina stadgar, när de under evighetssittningen filmades förtära lammsadel och skåla utan klirr. När taxin levererat hem Kloker, Trötter, Glader och Butter efter festligheterna, trädde de ur strålkastarljuset och hoppades få gå i ide till nästa års oktober då en ny litteraturpristagare ska utses.
Låt oss i all hast glömma vad DNs kulturchef Björn Wiman efterfrågade i Morgonstudion, SVT 11/12, att de utvalda lärda ska ”professionalisera” Gustav III:s instiftade fristående akademi.
Akademiledamöterna kan trösta sig med att lite tyder på att millenials skulle finna en bankett med kungafamiljen, näringslivsdirektörer som generöst och skattefritt skänkt till NobeIinstitutet, alla dessa gråhåriga damer och herrar i sidenfodral och frack, roande. Denna generation unga, som lever med bördan av faktaresistens eller befinner sig i en filterbubbla, är så illa ställda att de behöver hjälp av en viralgranskare och en, i och för sig god idé, litteraturkanon att utgå ifrån. Vi kan ana att bildning inte står högt i kurs, till Vetenskapsakademins förtvivlan.
Fanbärarna, dessa unga studerande, kan förhoppningsvis vara kritiska och likt Jean-Paul Sartre se problematiken och bördan med att pristagare blir förknippade med en anrik institution. Det går att undra varför det överhuvud taget existerar nobelpris i det ovetenskapliga ämnet ekonomi och det svårdefinierade fred.
Kazau Ishiguro nämde i sitt bankettal heiwa – ordet fred på japanska – att det aldrig kunde bli sig likt efter att bomben detonerat och det mörka molnet lagt sig över hans mors Nagasaki. När fredsduvor tycks utrotningshotade är det ett osäkert tidevarv vi lever i och att Nobelstiftelsen inte dragit tillbaka fredsprisen varken i Aung San Suu Kyis fall eller i Barack Obamas, placerar dem vid skampålen. Världsledare kan inte komma undan med att de mottagit priset under andra omständigheter, när de efteråt mördat i sin nations namn.
Sartre tackade nej till litteraturpriset och skrev ett brev som publicerades i Le Figaro där han förklarade att det inte var rätt att som socialist motta utmärkelser, speciellt fann han en problemsamling med att ha en så västifierad utmärkelse, där priset ofta gått till de politiskt korrekta författarna och sällan rebellerna. Om det gått till någon i öst så har det varit i opposition till en röd ideologi.
Legitimiteten bör ifrågasättas när de som förfinat skriverikonsten till den grad att de lyckats bli nominerade och utvalda, vunnit på grund av akademiledamöternas slätstrukna liberala världsåskådning.
Absolut skall ingen skugga falla över de vetenskapliga utmärkelserna. Det finns hopp för generationerna som ska ta över. På en föreläsning med pristagarna på Stockholms Universitet flockades förra veckan studenter. När det blivit fullt i Aula Magna satt de på golvet i korridorer utanför och streamade direktsändningen på sina skärmar . Entusiasmen var stor när äntligen någon lyckats med vad Einstein kunde förutse men inte trodde någonsin skulle bli möjligt; att mäta svarta håls gravitationsvågor.
Det finns mycket att ifrågasätta när vi tittar på det skinande men befläckade priset. Det är så mansdominerat, vilket är besynnerligt men svårt att styra över på annat vis än att forskarmiljöerna börjar lyfta fram kvinnliga forskare och ge dem samma möjligheter som det motsatta könet.
info@opulens.se
