Dela:

Bläddra per

Tolkien och naturen, del 4 (av 8)

Ithilien, Gondor (Twelve Mile Delta på Nya Zeeland från Peter Jacksons filmatisering av trilogin) Foto: Oren Rozen

ESSÄ. Ett tecken på ett levande författarskap är att det ständigt läses om på nytt, utifrån de frågor som varje ny tid är ställs inför. Under 50- och 60-talen var det vanligt att Sagan om ringen lästes i ljuset av det i tiden närliggande andra världskriget och de frågor om ondska och makt som denna tid väckte. I linje med vår egen tids allt högre medvetenhet om vår jords sköra tillstånd har Tolkien på senare år alltmer blivit läst i ljuset av miljöfrågor och ekologiska synsätt. Vilken syn på naturen framträder egentligen i Tolkiens verk?

Men skogen förefaller inte brödraskapet förunderligt blott för att det däri ekar av förgångna tider, utan också för att skogen förefaller dem mer levande än andra skogar. Berättaren säger om Frodos upplevelse:

De andra kastade sig ner i det doftande gräset, men Frodo ensam stod kvar ännu några ögonblick, överväldigad av sin förundran. Det var, som om han stigit ut genom ett högt fönster in i en försvunnen värld. Det låg över nejderna här ett skimmer, som saknade ord i hans språk. Allt han såg var utsökt format men verkade samtidigt, som om det helt nyss skapats och avtäckts inför hans blick, samtidigt som det dock bar evighetens prägel. Han såg inga andra färger än dem han redan kände till namnet, guld och vitt och blått och grönt, men de hade här en friskhet och ett djup, en genomträngande klarhet av sådan art, att han menade, man måste finna nya och lödigare benämningar. Ingen som bodde en vinter i detta land kunde komma på tanken att längta efter vår eller sommar. Naturen här hade ingen vank, här fanns ingen gråblek slaskhösts förruttnelse. I Lothlóriens land fanns ingenting som var fult, ingenting… (Sagan om ringen)

Tolkien förmår här med sina ord att stärka läsarens inbillningskraft, att få hennes inre blick att växa. Med sina ord förmår han läsaren att se saker hon aldrig sett, höra saker hon aldrig hört, dofta saker hon aldrig tidigare doftat. I synnerhet skildrar Tolkien naturen i sin värld på ett sätt som trotsar vårat sedvanliga förhållande till naturen, men som i ledet efteråt får läsaren att upptäcka den på nytt. I Tolkiens litterära värld är naturen i Lothlórien natur, men ännu mer sådan, i förhållande till naturen i vår värld; träden och deras lövverk är lite färgstarkare, blommorna doftar lite ljuvligare, solens ljus skiner lite starkare. Tolkien skriver om den natur vi alla känner till men på ett främmande sätt (”[i}nbillningskraften har nämligen en stor förmåga att skapa så att säga en andra natur ur det stoff som den verkliga naturen erbjuder” som Kant skriver i Kritik av omdömeskraften), vilket leder till en framskrivning av sinnligheten och ett återupptäckande av den natur många människor fjärmat sig ifrån och därför inte längre känner så väl. Berättaren fortsätter beskriva Frodos upplevelse av skogen:

När Frodo skulle följa efter honom, råkade han lägga sin hand på trädstammen bredvid repstegen. Aldrig förr hade han så plötsligt och så intesivt blivit medveten om ett träds yta och tecknen i dess bark, hela dess väsen och inneboende livskraft. Han fylldes av den djupaste glädje. Det var inte en skogsinbyggares omedelbara tillfredsställelse över ett kraftigt träds duglighet, snarare ett slags inre, varm glädje över detta bevis på ständigt levande, oförstörbart liv. (Sagan om Ringen)

Här ser vi tydligt hur naturen är natur, men ännu mer sådan, i förhållande till vår värld. Antingen detta, eller så sker det någonting med den människa som träder in i denna förunderliga skog, nämligen att hennes sinnen och varseblivningsförmåga skärps och utvidgas till det yttersta av sin förmåga. Om Frodos och de övriga följeslagarna i brödraskapet (och detta gäller också läsaren) sinnen innan inträdet i denna skog var domnade, slumrande, avtrubbade, vaknar de plötsligt till liv när de får se, dofta och höra Lothlóriens färger, dofter och ljud. Det präglar människans tillstånd både i Midgård och i den värld läsaren är född i, nämligen att naturen för det mesta är förgivetttagen.

Det är egentligen förbluffande märkligt att miljontals människor kan ta sig igenom dagar, veckor, månader och år utan att förundras över solens mäktighet när den vid varje gryning tornar upp sig inför oss i hela sin härlighet och majestät och hur de kan leva ett helt liv utan att förtrollas av månens spöklika skimmer där det både lockar oss och skrämmer oss i sin gåtfullhet uppe på himlavalvet. Detsamma gäller för allt naturens liv på jorden; hela det universum som pågår i havens djup, alla de sprudlande livsformer som gestaltar sig i skogens kosmos på denna jord – hur få tankar ägnar inte en överväldigande andel människor (men förstås inte alla) dessa saker?

MARCUS MYRBÄCK

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS