INSTALLATION. “Vårdagsfirarna utanför kulturcentrat blir plötsligt så tydliga och självklara, som en del av installationen.”
Det är lördag, och en av de första riktigt soliga dagarna i Köpenhamn, och Papirøen, Pappersön, är helt späckad av människor som kommit för att hälsa den kommande våren välkommen genom att dricka kaffe eller öl i nästan-värmen. Inne på öns internationella konstcentra Copenhagen Contemporary sker något liknande, om än lite mer komprimerat, i den nyöppnade utställningen Timekeeper av den amerikanska konstnären Sarah Sze.
Skulpturen/installationen Timekeeper är ett tredimensionellt collage, som helt fyller upp utställningsrummet. Rörelserna går via traditionella material som papper eller kartong, ofta med taggiga, rivna kanter, dataskärmar och små videoprojektioner som dansar utmed väggarna i det mörka rummet. Skulpturen byter hela tiden skepnad inuti sig själv. Lite som ett klockverk.
Rörelsen är dock inte sluten inuti de rörliga bilderna själva, utan sker även i förbindelsen mellan de olika uttrycksmedlen. I havet av bilder som uppstår är aktiviteten lika påtagligt närvarande i sönderrivna papper och vattenfyllda petflaskor som i de lika många digitala inslagen. Kommunikationen mellan materialen känns naturlig, de integreras och övergår i något nytt, stillastående på ett sätt, eller bara harmoniskt.
Något som är ganska karaktäristiskt för Sze är att verken ter sig lite som works in progress, delvis för att de vägrar vara stilla utan hela tiden rör sig ut i rummet, delvis på grund av den lekfullhet som är omöjlig att missa, men självfallet också eftersom formen påminner om ett arbetsrum eller en forskares verkstad. Finstämt men fritt vill de sträcka sig bortom de strukturer och system som utgör den mätbara tiden. Timekeeper är inte fortfarande i konstruktionsprocess, utan det är snarare processen som sker inuti verket. Det är en kropp sammansatt av olika tiders uttrycksformer, som skapar ett samtal där medierna söker sig efter något gemensamt och konstant, en form att enas och förenas i.
Sluter man ögonen blandas de små försynta, mekaniska och ofta rytmiska ljuden, med besökares lågmälda röster. Försiktiga eller bestämda steg, stillastående kroppar. Det blir en mäktig symfoni till slut. Utan början och utan slut ger den illusionen av evighet, som John Cages flera hundra år långa symfoni Organ Squared/As Slow as Possible som just nu spelas i en övergiven kyrka i den tyska staden Halberstadt. Ett hjärta som vägrar sluta slå? Vackert begrepp, men ack så abstrakt. Sarah Szes installation är dock allt annat än abstrakt, och det är därför den är så fängslande. Den förklarar något för oss genom att charma oss med de enkla materialen. Ljus. Vatten. Papper. Lite hoptejpat, till synes opretentiöst, och mänskligt.
På en bänk inuti skulpturen står en metronom och tickar lite försynt. Ett instrument som inte vill röra sig framåt, lite som vår naturliga gång mellan natt och dag, och medan solens klocka tickar ned människorna utanför rör sig Timekeeperns metronom fram och tillbaka, som en liten hammare ungefär. Myllret utanför droppar av i takt med att solen går ned, för att ta sig vidare någon annanstans, i nya formationer som skapar nya inbördes meningar. Inuti installationen och utanför vid vattnet, det sker simultant, finns en intensifierad känsla av liv.
Vårdagsfirarna utanför kulturcentrat blir plötsligt så tydliga och självklara, som en del av installationen. Timekeeper blir Pappersöns hjärta, kring vilket Köpenhamn just nu cirkulerar. I mörkret står den, Timekeepern, som vore den skyddad av en bröstkorg.
ida.thunstrom@opulens.se
