POESI. “Hon ställer sårade och sorgsna frågor som hon behöver besvara med hopp om att befrias både från en smärtsam sorg och ett språkligt fängelse.” Cecilia Persson har läst danska Amalie Smiths nya diktsamling.
Cell av Amalie Smith
Ellerströms förlag
Översättning: Jonas Rasmussen
Amalie Smith, född 1985, är en hyllad ung dansk poet tillika konstnär. Hon använder orden på ett sätt som måste beskrivas som gränsöverskridande, korsbefruktande och undersökande. Det är en välkommen diktsamling på det svenska poesifältet och i utmärkt översättning av Jonas Rasmussen. Sjukdomen cancer är diktsamlingen Cells känslomässiga och språkliga kärna och redan titelns skiftande men samtidigt närliggande betydelser ger en aning om vilken slags poesi som väntar.
En cell är både en organisk del av kroppen men också ett rum där någon är inlåst mot sin vilja. Vi är både kroppens och språkets fångar och gränsen mellan natur och kultur låter sig inte enkelt påvisas. Amalie Smiths fina, både inledande och avslutande, prosalyriska text September klargör detta både med intellektuell skärpa och känslig lyhördhet.
Hon ställer sårade och sorgsna frågor som hon behöver besvara med hopp om att befrias både från en smärtsam sorg och ett språkligt fängelse. Hon varierar mellan olika språkliga former och här finns starka koncentrerade språkliga bilder, längre prosalyriska stycken, vetenskapliga fakta och även fotografier, i en kalejdoskopisk självreflekterande kunskapsmix.
Diksamlingen är en slags psykets entropi och likt kvantfysikens fjärilsvingar fladdrar ett skört jag runt bland språkets artrikedom, för att finna tröst och styrka. Men helt ovetande om effekterna av vingslagen bortanför den egna horisonten. Det är dikotomierna och diskurserna kring ordet ”cell” som dekonstrueras, både med filosofiska, psykoanalytiska och naturvetenskapliga begrepp på ett tankeväckande sätt och tilltalande språk.
Man behöver inte leta
efter förgänglighet
bara vänta och dokumentera
Ja, är man teoretiskt intresserad är det här en diktsamling som skapar stor nyfikenhet, läslust och även uppmanar till en intellektuell läsart. Amalie Smith utmanar en teoretiskt intresserad läsares teoretiska kunskaper och vetenskapliga preferenser. Vem som segrar i diskussionen är nog i långa stycken avhängigt om läsaren är någon som ska lära ut eller lära sig postmoderna teoribildningar.
Fenomenonologin uppmanar oss att vara mycket uppmärksamma på ”det” som pågår omkring oss och som antagit obekanta eller välbekanta former och uttryck. Världen breder ut sig och från vilken punkt vi betraktar den ifrån påverkar också vad vi ser och vilka tolkningar som blir möjliga.
Amalie Smiths poesi är ett tydligt exempel på nödvändigheten av att upprepa detta och hon är helt uppenbart en poet som i allra högsta grad kvalar in i toppskiktet av den poetiska ambitionen att övertyga läsaren om det återkommande behovet och begäret av denna språkfilosofiska upprepning.
Dekonstruktion är en vetenskaplig metod för att avkoda och frilägga det som ryms inom livserfarenheten. Postmodernismen är den teoribildning som en gång för alla har slagit fast att det inte finns några oförmedlade erfarenheter – och detta är en sak att intellektuellt konstatera och en helt annan att känslomässigt härbärgera när en älskad människa blir svårt sjuk i cancer. Freud hade nog kunnat säga att diktsamlingen ”Cell” är en drabbande psykologisk gestaltning av hur försvarsmekanismen ”intellektualisering” blir ett skydd för den som utsätts för en känslomässig chock och kontrollförlust vilket risken att förlora en älskad i cancer är. Janov hade kanske gett Amalie Smith rådet att primalskrika där hon sitter inlåst i cellen och inte hittar vare sig in eller ut.
Cell är en diktsamling som borde stå på hyllan i ett universitetsbibliotek. Den har stora förtjänster och ”poesipedagogiskt” visar den vad avancerade teoribildningar är ute efter. Det är en utmärkt present att ge exempelvis till en dotter som med stor entusiasm kommer rekommendera ”Cell” till sin vänkrets. Ja, som akademisk poesi är detta av högsta kvalitet, men för den mer teoretiskt avmätte läsaren ställer man snarare tillbaka diktsamlingen i sin egen överfyllda bokhylla.
cecilia.persson@opulens.se
