Deckarhyllan med Bengt Eriksson: 2023 års bästa deckare och annan krimi

Litteratur.
Montage: Opulens. (Bakgrundsbild: Pixabay.com) Deckare, spänningslitteratur, Deckarhyllan, årets bästa deckare
Montage: Opulens. (Bakgrundsbild: Pixabay.com)

KRIMI. ”Dags igen för den egentligen omöjliga uppgiften att utse årets bästa deckare och annan krimi, svenska och översatta,” skriver Bengt Eriksson. Håll till godo med en lång genomgång av 2023 års utgivning!

Dags igen för den egentligen omöjliga uppgiften att utse årets bästa deckare och annan krimi, svenska och översatta. Omöjligt för att utgivningen inte bara är gigantisk (vem hinner läsa eller ens hålla koll på allt?) utan också så spräcklig med alla undergenrer, från hårt till mjukt, från översta Norrland över Gotland till Skåne, polisromaner och thrillrar, psykologiskt och litterärt, och så vidare.  

Hur gör man för att jämföra?

Ja, hur gör man för att jämföra kvalitet hos det ena med kvalitet hos det andra?

Vad gäller utgivningen av svenska deckare och annan krimi så befinner den sig dessutom på en höjd- eller till och med toppunkt, så mycket som skrivs och ges ut är faktiskt så bra. Jag undrar om det någonsin under mitt deckarläsningsliv kommit så många bra och spännande, välskrivna och genomtänka romaner i alla kriminella genrer och undergenrer – som just nu idag?

Mitt svar: Nej. Definitivt nej.

Så resultatet av detta är att jag kunde bara inte, så som Svenska Deckarakademin gör, välja ut och nominera fem ynka titlar i vardera kategori. Det gick inte. Jag måste sätta ihop en lista med betydligt fler titlar än så. Min långlista, så kan följande kallas…

14 svenska deckare och annan krimi från 2023:

Tove Alsterdal: Djuphamn (Lind & Co)

Härmed avslutar Alsterdal sin Ådalen noir-serie. Skotten från 1931 har ekat genom hela serien.

Christoffer Carlsson: Levande och döda (Albert Bonniers)

1999 sker ett mord i Skavböke. 2022 ska ännu ett mord ske. Sista titeln i Christoffer Carlssons trilogi om hans egen uppväxtbygd i Halland, nedan- och ovanför Toftasjön, i och kring Simlångsdalen.

Klas Ekman: Kusinen (Bookmark)

Kortfattat och sparsmakat, som en amerikansk noir-författare kunnat skriva om han varit svensk. Miljöer: Göteborg och Onsalahalvön. Personer: två kvinnliga kusiner som visar sig vara nåt annat än de var.

Tina Frennstedt: Sista bilden (Norstedts)

Österlen på vintern, då turisterna är borta och landskapet, stämningen och livet som mest noir. Tess Hjalmarsson blir, trots att hon stängts av som Cold Case-polis, engagerad när foton på försvunna unga kvinnor dyker upp på sajten Murderpix. Upplösning i snö och skräck.

Maria Grund: Nattflygaren (Polaris)

Omtag med Sanna Berling, som här är nyutbildad polisassistent i Oskarhamn. Tema: Vara kvinna, växa upp i en liten småländsk by, leva och handskas med livet.

Dennis Gustafsson: Viktor Kasparssons arkiv (Albumförlaget)

Nionde grafiska romanen, alltså seriealbum, med (fast var är han, den här gången?) privatdetektiven Viktor Kasparsson i Hälsingborg (med omnejd) och om hans ”makabra” fall och mysterier.

Stina Jackson: Förinta världen ikväll (Albert Bonniers)

Country noir i USA och Västerbotten förenas i en road novel om två vilsna kvinnor/människor, dottern on the road i Klippiga bergen och mamman hemma i Skellefteå (med omnejd).

Anna Kuru: De ensamma (Modernista)

Miljö: naturen/skogen utanför Kiruna. Kort och intensiv psykologisk thriller, glesbygdsroman och domestic noir om en familj med mamma, pappa och två barn (minst) som är eljest och lever bortom allt och alla.

Ann-Helén Laestadius: Straff (Romanus & Selling)

Ännu en skrämmande roman där Laestadius tagit hjälp av genrerna polisroman, thriller och krimi för att skildra majoritetssamhällets förtryck av samer.

Ulf Lindström: Den tredje kvinnan (Southside Stories)

Lindström avslutar sin trilogi om och med Varbergspolisen med ännu en personlig, ja, egenartad, och lika hårdkokt som poetisk polisroman.

Lena Risberg:  Mord i gullregnets månad (Lava)
Undergenren mjukdeckare, cozy crime, mysdeckare, trivseldeckare med mera blir allt större. Risbergs senaste om väninnorna Bim och Ninni i bostadsrättsföreningen Konvaljen på Södermalm i Stockholm är min mjukdeckarfavorit för i år.

Sara Strömberg: Skinn (Modernista)

Frågan är om inte hennes tredje Jämtland noir faktiskt är bättre än de två föregående, bägge Deckarakademibelönade. Strömberg är fenomenal på att skriva om allt bredvid och i varann – de trevarvade huvudpersonerna, miljön och människorna, vardagsbekymren – och samtidigt hålla stadigt i kriminaltråden. 

Katarina Wennstam: Döda kvinnor förlåter inte (Bookmark)

Historisk roman från Stockholm alldeles i slutet av 1800-talet blir en kvinnodeckare i plural. Lika noga researchat som inlevelsefullt förmedlat.

David Ärlemalm: Allt för Bodil (Forum)

Ärlemalms nattliga Stockholmssvit avslutas lika ömt men brutalt som den började. Också i tredje delen finns denna varma medkänsla för ömkliga människor, som Arto med sin elvaåriga dotter Bodil.

Årets två bästa svenska titlar

Fast jag erkänner att den här långlistan ju också var ett sätt att undvika lika med skjuta upp problemet: Vilken av nämnda titlar är den bästa svenska deckaren eller annan krimi årgång 2023? Nu måste jag välja och jag fegar ändå lite. Jag har valt två författare/titlar till årets bästa, i författarnas bokstavsordning…

Stina Jackson

Stina Jacksons ”Förinta världen ikväll” utses härmed till en av dessa två med anledningen/motiveringen: kvinnoskildringen gånger två, country noir gånger två och förmågan att stilistiskt förena amerikansk och svensk noir.

Dubbelskildringen av de bägge kvinnorna, dottern och mamman, är mycket stark.

Ulf Lindström 

”Den tredje kvinnan” av Ulf Lindström är min andra svenska favorit år 2023.

En så egenartad roman att berättelsen – och särskilt sättet att berätta den – inte liknar någon annan svensk deckare eller annan krimi.

En polisroman utanför genregränserna.

Hårdkokt – lekfullt – poetiskt. Och krävande, läsaren måste vilja ha så mycket mer än ännu en polisroman.

Och inte blev det enklare sen när jag skulle utse årets allra bästa översatta deckare och annan krimi från 2023. Så det måste bli, till att börja med, en långlista också med utländska/översatta titlar…

12 till svenska översatta deckare och annan krimi från 2023

Sara Blædel: Elins död (Polaris; övers: Jessica Hallén)

Danskan Blædel inledde redan 2004 sin serie med Louise Rick, polis, och Camilla Lind, journalist. Hon har nu hunnit till tolfte titeln, en av de bästa i hela serien

S.A. Cosby: Alla syndare ska blöda (Modernista; övers: Ylva Spångberg)

Titus Crown har arbetat inom FBI. Nu blir han, inte minst till sin egen förvåning, vald till sheriff i Charon County, någonstans i USA:s sydstater. Han är poliskårens första svarta sheriff.

Michael Connelly: Ökenstjärna (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

Renée Ballard, nu chef på en avdelning för Kalla fall, och Harry Bosch, frivillig på hennes avdelning, är tillbaka och tillsammans inom LA-polisen igen. Alltså ännu en Connelly-deckare med Bosch- och/eller Ballard-deckare och än en gång – högt uppåt toppen.

Bret Easton Ellis: Skärvorna (Brombergs; övers: Johan Nilsson)

Från det ena till det andra och så vidare: skönlitterär roman, deckare, thriller, noir och skräcken för seriemördaren som härjar i Los Angeles. En återkomst (efter 13 år) och en återgång till tiden före debutromanen. Sensationellt är inget överord. 

Tana French: Sökaren (Modernista; övers: Ing-Britt Björklund)

French flyttade westernromanen från USA till Irland och skrev en irländsk western noir. Hon är fenomenal på att skapa och bygga olika stämningar: på puben, i landskapet, hos Irlands fattiga, kantstötta glesbygdsmänniskor. Spänningen sipprar fram och smyger framåt.

Deepti Kapoor: En ond tid (Albert Bonniers; övers: Julia Gillberg)

Deckare, krimi och thriller, gangsterroman och kriminell släktkrönika över den indiska affärsfamiljen Wadia. Det går att jämföra med ”Gudfadern”. Huvudpersoner: Ajay, fattig och såld, Sunny, playboy, omåttligt rik och kriminell, samt den unga kvinnan Neda, som har rötter i kultureliten men lockas av och blir ihop med Sunny.

Stephen King: Holly (Albert Bonniers; övers: John-Henri Holmberg)

Holly Gibney, privatdetektiven från ”Mercedes”-trilogin, har blivit huvudperson i en hårdkokt deckare, alltså ingen skräckroman men nog så skrämmande. I en amerikansk universitetsstad försvinner den ena efter den andra, de faller offer för ett par ovanligt helgalna seriemördare.

Ruth Lillegraven: Av mitt blod (Norra/Sekwa; övers: Niklas Darke)

Ordagrann fortsättning på norska poeten Lillegravens fjolårsdebut i kriminalgenren. Clara har nu blivit justitieminister, trots ensamstående med två barn. Nervig thriller med alla dessa ”jag”-personer. Ja, hur många olika ”jag” kan berätta historien i en roman?

Iben Mondrup: Tabita (Modernista; övers: Helena Hansson / Djordje Zarkovic)

Danskan Mondrup skildrar två adoptivbarn i Danmark med mamman kvar på Grönland och två kulturer som krockar. Genre: kolonialnoir. Tabita är namnet på ett av adoptivbarnen, en flicka.

Joyce Carol Oates: Barnvakten (Harper Collins; övers: Fredrika Spindler)

Ingen skriver som Oates, vare sig till språk eller innehåll. Som alltid gräver hon sig längst ner i USA och in i den amerikanska drömmen med prefixet mar-.  ”Barnvakten” är bland det mest obehagliga bland allt obehagligt hon skrivit.

Tatiana de Rosnay: Vi mår bättre i morgon (Sekwa; övers: Christina Norrman)

En kvinna, Candice, ser när en annan kvinna, Dominique, blir påkörd av en bil på gatan i Paris. Dominique hamnar på sjukhus. Candice besöker sjukhuset. Det uppstår ett kvinnligt thrillrigt beroende mellan dem.

Ferdinand von Schirach: Eftermiddagar (Lindelöws; övers: Martin Törnebohm)

”26 personliga berättelser” – just berättelser, inte noveller – från Berlin, Oslo, New York, Tokyo, Wien med flera platser. von Schirach, advokaten som är författare, författaren som är advokat, närmast refererar så det känns som att allt är autentiskt och verkligen hänt.

Årets två bästa översatta titlar

Pust och puh, lika svårt att välja en enda titel ur den här långlistan och utnämna till årets bästa översatta deckare och annan krimi. Så det måste bli två författare/titlar här också. Jag valde följande, efter långt funderande och i stark konkurrens med övriga tio…

Deepti Kapoor

Deepti Kapoors ”En ond tid” visar och bevisar hur mycket det går att göra inom kriminalgenren, vad en deckare, thriller och kriminalroman kan användas till och förmedla.

”En ond tid” är en innehållsrik, komplext berättad roman med lika levande person- som miljöskildringar – ja, ett porträtt av ett helt land – och blir därmed också ett inlägg för kriminalgenren och mot alla finläsare som ser ner på ”simpla” deckare.

Joyce Carol Oates

”Barnvakten” av Joyce Carol Oates uppskattar jag såväl för det modiga innehållet som hennes sätt att skriva och berätta.

Hon ger sig inte, tar inte åt sig av kritik om vare sig det ena eller andra, utan skriver på som sig själv och ingen annan.

Här har hon fått kritik för sin skildring av den gifta kvinnan som har ett förhållande med denna verkligt brutale man. Men säg ifrån! Skriv mot! Ta avstånd!

I parallellberättelsen utgår Oates från en verklig seriebarnmördare som kallades ”Barnvakten” och fanns i Detroit 1977.

En lavin av debutanter 

De senaste åren har så många nya svenska deckarförfattare debuterat att det kan liknas vid en lavin. En del år hade det krävts en långlista också för att nominera de svenska debutdeckarna. Men inte i år. Visst, det finns svenska deckardebutanter också 2023 men inte lika många och, ursäkta, faktiskt inte på riktigt samma toppnivå.

Namn som Stina Jackson (2018), David Ärlemalm (2020) och Sara Strömberg (2021) var och är svårtoppade debutanter inom deckare och annan krimi.

Förresten, vad är en deckardebutant? Räcker det att ha skrivit sin debutdeckare för att vara deckardebutant? Eller måste författaren vara en litterär debutant, inte ha skrivit någon bok alls tidigare? Men om författaren skrivit sakprosa/fackböcker då? Eller icke-kriminell skönlitteratur? Poesi?

Själv håller jag hellre gränserna öppna än slutna, friar hellre än fäller. Här är de – fem stycken blev det – svenska debutdeckare som i mina ögon är dels debutdeckare och dem jag uppskattade mest år 2023…

5 gånger 2023 års svenska debutdeckare

Per Hellgren: En instängd man (Albert Bonniers)

Hyllning till Sjöwall Wahlöö eller kärleksfull pastisch på deras polisromaner. Åren är 1958 och 1965 och Hellgren skriver så man tror att Martin Beck snart ska komma in i handlingen. Ett låsta rummet-mysterium och en mängd Sjöwall Wahlöö-passningar, som man ler extra åt under läsningen när man kommer på dem.

Negar Naseh och David Sandström: En bondes död (Romanus & Selling)

Återvändardeckare, där Marika Widmark, civil polisutredare och friskförklarad från cancer, återvänder hem till byn Brännliden i Västerbotten. Tillsammans med en ung lokal kriminalpolis börjar hon nysta i ett kallt, ouppklarat fall. 

Hans Carstensen och Hans-Olov Öberg: Mördarnas mördare (Southside Stories)

Långt ifrån deckardebutanter, var för sig. Men som deckarskrivande duo debuterar de med en svensk nutidsgangsterdeckare, till lika delar realistisk och överdriven men därför än mer nutida och realistisk – med moral. Tema: våld föder våld som föder än mer våld.

Mikael Zettersten: Ryska posten (Jengel)

En skvader. Ja, dubbel- eller trippelskvader. Minst. Zetterstens deckardebut är en berättelse där historien möter nutid, en medicinthriller, spion- och äventyrsroman, från 1700-talet till idag, Karl XII och rysk underrättelsetjänst, från Västjämtland till USA – med norska Tydal och svenska Handöl där emellan – och tillbaka.

Anna Platt: Ingen du älskar kan dö (Bazar)

Flerröstad spänning: tre helt olika personer (Lena på Mallorca, Bianca i Stockholm och Shane på Irland) får ta lika stor plats och byta av varann. De berättar med var sin röst, ur och om sitt respektive liv. Svårt att skriva sånt men Platt lyckas verkligen och faktiskt sammanföra dem i en och samma berättelse.

Och vilken av dessa fem väljer jag, när jag måste välja…

Årets debutant – Per Hellgren

Det blir ”En instängd man” av Per Hellgren. Anledning/motivering: En välberättad och välskriven polisroman med två kriminalfall i varsin välskildrad tid i bra beskrivna och (igen)kännbara miljöer (främst Stockholm).

Dessutom denna extra fyndiga knorr och finess för dem som, jag är en, känner sina Sjöwall Wahlöö.

Roligt att läsa och pricka av alla de anknytningar till föregångarna som, helt medvetet, finns hos Hellgren.

Spänning för yngre läsare

Svenska spänningsromaner för yngre läsare, barn och ungdomar, är en dubbelspännande genre. Ja, du ser att jag döpte om genren – till spänningsromaner istället för deckare och annan krimi – och dessutom är det ju ingen genre, egentligen, utan betydligt mer spräckligt än så. Som en stor litterär spänningsfamilj för barn och ungdomar med många svarta eller extra spräckliga får.

Svenska spänningsförfattare som skriver för barn och ungdomar vågar experimentera både i och vid sidan om huvudgenren. De skriver över litterära genregränser och förenar olika litterära genrer. Att de vågar måste bero på att deras unga läsare är mer öppna än de slutna vuxendeckarläsarna (som ofta verkar vilja ha deckare placerade i en enda undergenre med bestämda regler för den genren).

Till exempel är blandningen av realism och övernaturligt inte alls något konstigt i en barn- och ungdomsdeckare. Jo, det övernaturliga och orealistiska har börjat smyga in också i vuxendeckarlitteratur – men det borde vara mer av sånt. Med hjälp av icke-realism kan realismen ju faktiskt bli än mer realistisk och trovärdig.

Nu till mina ungdeckarspänningsfavoriter under 2023…

5 gånger 2023 års bästa svenska spänningsromaner för yngre läsare

Camilla Lagerqvist: Mot okänt land / Krigets barn 1 (Bonnier Carlsen)

Otroligt flitiga Camilla Lagerqvist (hur många böcker skriver hon på ett år?) har inlett ännu en spännings- (snarare än deckar- eller krimiserie). I denna nya serie skildras några finska barn som skickas till Sverige undan andra världskriget.   

Petter Lidbeck: Olyckan / En Signe Holm-deckare 6 (Bonnier Carlsen)

Ännu en spännande och smart detektivhistoria, där Elsa och hennes kusin Signe Holm (minst lika klipsk som sin initialnamne Sherlock Holmes) besöker farmor och farfar i Stockholms skärgård. En av grannarna hittas död. Olycka eller…?

Johan Rundberg: Ormsaltaren / Månvind & Hoff 5 (Natur & Kultur)

I femte delen av Rundbergs historiska 1800-talsserie, ungdomsdeckare med visst övernaturligt eller skrockfyllt, är Mika (Månvind) och Valdemar (Hoff) tillbaks i Stockholm. Nu när Mika hittat sin mamma bor hon inte längre på barnhemmet utan de har en gemensam bostad. Snart ska en tragisk händelse inträffa…

Elin Sandström: Vilse (Rabén & Sjögren)

Rysare och bladvändare för lite yngre barn (än mina övriga nominerade böcker) i text och bilder, snarare målningar än teckningar. Realism och fantasy, spöklikt och mänskligt. Sandström har både skrivit och tecknat/målat sååå fint.

Katarina Warnström: Uppslukad av jorden (Opal)

 

Warnström debuterar med en ungdeckare i traditionen efter Mysterie- och Femböckerna, Kalle Blomkvist och Tvillingdetektiverna.

På sommarlovet reser John, 12 år, med föräldrarna till släktgården utanför Överkalix.

Han snubblar över något i marken: ett handtag?!

Handtaget sitter på en dörr, som leder till ett rum under jorden.

Camilla Lagerqvist

Den absolut tuffaste kategorin av alla, nästan omöjligt svårt att välja, så jämnt. Men jag väljer…

Första titeln ”Mot okänt land” i Camilla Lagerqvists nya unga historiska spänningsserie ”Krigets barn” om och med de finska barnflyktingarna som skickas till Sverige under andra världskriget. På många sätt en ung roman av den sort som är typisk för Lagerqvist: spännande och underhållande men också kunskaps- och lärorik – ja, undervisande i ordets bästa betydelse.

Under 2023 har Camilla Lagerqvist också gett ut ”Fällan”, sista delen i trilogin ”Hemmet för bortrövade barn”, även den hade kunnat hamna på min nomineringslista, och i början av 2024 kommer – efter oräkneliga ungspänningsböcker – hennes första vuxendeckare.

Katarina Warnström

Så måste jag speciellt också nämna Katarina Warnström, som med ”Uppslukad av jorden” är årets spänningsdebutant för barn och ungdomar.

Ska bli intressant att följa Warnström när hon skriver vidare i deckartraditionen för unga läsare, hur hon lyckas kombinera idag med den traditionella ungdeckaren. 

2023 års fackböcker/sakprosa om deckare och annan krimi

Fackböcker/sakprosa i ämnet spänningsromaner, deckare och annan krimi har en från år till år föränderlig karaktär. Vissa år kommer det knappt någon bok alls, andra år kan det komma betydligt fler. Dessutom är frågan var man sätter gränsen för kategorin, det gäller såväl form som innehåll. Vad ska räknas som fackbok? Vad ska inkluderas i spänningsämnet?

Några sakprosa/fackböcker från 2023:

”Drottningar och pretendenter” med undertiteln ”Om guldålderns deckarförfattarinnor” (Albert Bonniers) av litteraturforskaren Carina Burman är ju en bok med en titel och av en författare som borde vara både intressant och bra. Ja, nästan så man tar det för givet. Men tyvärr är den inte det.

Burman har kunskap om kriminallitteraturens historia men hon slarvar bort kunskapen med att filtrera den genom sina gammaldags och ibland också fördomsfulla åsikter.

För Burman hör inte deckare – kan inte höra? – till ”den stora litteraturen” utan är ”lustläsning och verklighetsflykt”. Den åsikten delar inte jag – utan bekämpar den. Burman må tycka som hon tycker men problemet är att hon med sina åsikter och sin attityd missar så mycket när hon försöker analysera till exempel Agatha Christie och Maria Lang. Hon läser inte, hon ser inte vad Lang och Christie faktiskt skrev om, för Burman vill inte se det.

Jag har inte ens recenserat den här boken, jag blev så arg när jag läste den att jag inte visste om jag kunde svara för vad jag skulle skriva i en eventuell recension.

Guillou-bok

Också en bok om Jan Guillou som spänningsförfattare skulle ju kunna vara intressant att läsa. Men ”Riksfilistern” (Karneval) av litteraturprofessorn Ola Holmgren har inte blivit den boken. ”En otidsenlig betraktelse över Jan Guillous författarskap” lyder undertiteln men boken är tvärtom alldeles för tidstypisk.

Också Holmgrens åsikter kommer före den analys som saknas. Boken innehåller ingen litteraturanalys värdig en litteraturprofessor utan är en pamflett – ja, lavett – av en antagonist  och propagandist. Holmgren sluggar mot Guillou med ”journalismen” som anklagelsepunkt – ett begrepp som han, enligt mig, dessutom misstolkar och inte ens klarar av att hålla fast vid boken igenom.

Bok om Stephen King

Hans-Åke Lilja, som driver nätsidan ”Liljas Library – The World of Stephen King”, har gett ut  Stephen King – Inte bara skräck” (Ekström & Garay). Intressant, tänkte och trodde jag, men boken är ju så liten och tunn och dessutom sporadisk. Här finns precis vad som helst – som texter om ”Skådespelaren” och ”Rockstjärnan” Stephen King och även par stycken om ”Att intervjua en Kung” – utan sammanhang och logik. För lite av allt, för mycket av inget.

Skräck i populärkulturen

Då tycker jag betydligt mer om ”Skräck i populärkulturen” (Swedish Zombie) av Daniel Gustavsson, känd som ”Skräpkulturbibliotekaren”. Ännu en bok som både skriver inom ämnet, alltså deckare och annan krimi, och kant i kant. Gustavsson har den sällsynta förmågan att kunna skriva underhållande och innehållsrikt, roligt och intressant på samma gång.

Även han inleder med att betona ”Varför King är kungen”… och fortsätter sen att i småartiklar ta upp såväl litteratur som musik och film. Några kapitel: ”Från politiska thrillers till en fantom”, ”Det maskerade helgonet”, ”Bondskurk i Sandviken”, ”Världens förste internationellt ryktbare seriemördare”, ”Supernatural crime”… Rekommenderas!

De bästa fackböckerna

Fast bäst i kategorin sakprosa/fackbok om spänningslitteratur, deckare och annan krimi är ett par andra böcker. Ja, det blev två stycken av olika sorter…

”Ett ord för blod” (Lind & Co) av Faysa Idle (med hjälp av Daniel Fridell och Theodor Lundgren) går att ha som bredvidläsning eller fördjupning när man läser många av dagens svenska deckare och thrillers. Ett slags självbiografi och mer. Faysa Idle skriver så poetiskt och personligt, på verkligt allvar. Hon skildrar livet och uppväxten i de kriminella gängens Tensta: fattigdom, hederskultur och våld.

2015 skjuts hennes bästa vän ihjäl. Han var en av grundarna till den kriminella Dödspatrullen, liksom Faysa är Shottazledarens syrra. Hur klarar man sig? Hur ska hon klara sig? Skapa sig ett liv mitt i våldet? Mitt emellan de kriminella gängen och det så kallat vanliga samhället. Stark berättelse.

Mattias Fyhr

”Svensk skräcklitteratur 2” (Ellerströms) heter den andra av 2023 års bästa sakprosa/fackböcker, litteraturforskad och författad av Mattias Fyhr. Nr 2, vilket förstås innebär att denna bok föregåtts av en första del. Där beskrevs den svenska skräcklitteraturen från medeltid till 1850-talet, i ”Svensk skräcklitteratur 2” når Myhr (nästan) fram till idag.   

Skräcklitteratur kan ibland vara deckare men är nog alltid (eller oftast) annan krimi. Mattias Fyhr är både kunnig och noggrann, dessutom skriver Myhr – trots att han är litteraturforskare och boken/böckerna är litteraturforskning – så språkligt tillgängligt som man kan kräva. Således, en bok för alla intresserade (oavsett förkunskap i själva ämnet eller litteratur överhuvudtaget).

Fyhr kommer i ”Svensk skräcklitteratur 2” fram till bland annat ”Låt den rätte komma in” (2004) av John Ajvide Lindqvist. Han ger ett ”Förslag till (svensk skräck-) kanon” och utnämner, i sin fortsatta kamp mot den litteraturvetenskap som bortsett från svensk skräcklitteratur, de låt säga mindre litterära förlagen B. Wahlströms och Semic till ”de viktigaste” vad gäller utgivning av skräcklitteratur i Sverige. 

ANVÄND DENNA!
BENGT ERIKSSON
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr