SPANING. Teatertermen “Den fjärde väggen” syftar på en osynlig vägg vid scenens framkant. Att “bryta den fjärde väggen” har under många år varit ett vanligt förekommande stilgrepp och syftar på att bryta fiktionen. Nu är “väggen” tillbaka menar Gussy Löwenhielm.
Det var under våren 2012. Jag var på svensk teaters nationalscen för att se min kompis göra Dramatendebut i Lars Noréns ”Natten är dagens mor”. Regissören Björn Melander repriserade sin hyllade tv-uppsättning från 1984 och stöpte om den för att nu kunna beskådas IRL. Jag hade själv sett ett flertal av Noréns dramer på tv. Till exempel den där gången när jag satt i källaren i mitt barndomshem och såg ”Som löven i Vallombrosa” tillsammans med en vän som hamnade i sådana tunga grubblerier under tv-teatern att han till slut inte stod ut längre utan satte sig på sin treväxlade cykel och trampade hem för att grubbla i fred. Utan Noréns pjäs som fond.
Och så var det med Norén. Eller det ville vi få Norén till. Han fick axla manteln av en ångestbärare som tog över efter den gamla klyschan om att Staffan Westerberg hade förstört vår barndom hade gått i graven (för det hoppas jag den har). Men jag tror Norén var mer bekväm i denna roll. Även om det var allmänt känt att Norén kunde skämta så var hans dramer förknippade med en allvarsam ton. I varje fall för mig när jag var mellan tio och tjugo år gammal. Han var typexemplet på det tunga. Det allvarsamma.
Det var inte förrän vi stod i parken vid Mariatorget och gungade våra barn sida vid sida som jag fick se en annan aspekt av Norén. Jag gjorde det där som min son älskade. Snurrade upp gungan så högt det bara gick och lät honom snurra och gunga sig ner igen medan hjärnan absorberade tillräckligt stor mängd dopamin för att ge det optimala lyckoruset. Norén hade dock synpunkter.
”Det där är inte så bra för barnet”, sa han. Jag ryckte till. Jag blev tilltalad av en av Sveriges genom tiderna största dramatiker. Jag la band på mig. Min annars alldeles sämsta impulskontroll tyglades trots att jag just hällt i mig en till brädden fylld kaffekopp för att kunna vara en närvarande småbarnsförälder. Svaret uteblev ändå.
”Är dina dramer det då?” hade jag velat fråga.
Och kanske hade demondramatikern kunnat hantera det. Han som ju hade humor. Men jag vågade inte. Min respekt för min gunggranne tog över.
”BUSKIS!” hördes från en av de bakre raderna på parkett.
Och bara några månader senare skulle jag alltså bevittna hans genombrottspjäs på Dramatens stora scen. Min kompis var bra. Hade lärt sig spela sax bara för föreställningens skull. Så jag rycktes med och såg hur Örjan Rambergs rollfigur blev sämre och sämre på att hantera sitt spritmissbruk (men också hur gestaltningen försämrades). Hur han smög in i köket och gned sina händer innan han öppnade skafferiet för att ta fram den flaskan som skulle göra honom fri från sina bekymmer. Det eskalerade. Och till slut fick någon i lokalen nog.
”BUSKIS!” hördes från en av de bakre raderna på parkett. Och hela salongen tappade andan. Den kungliga nationalscenen hade förvandlats till Vallarna. Det var första gången jag varit med om detta. Alltså inte nationalbuskis, utan ett kritiskt yttrande från en i publiken på en teater. När någon plötsligt har fått nog. Och skrikit ut sitt misstycke.
Jag hade hört om en gång när en vän som var en del av teaterorkestern spelade cello under en uppsättning av ett tungt drama. Under scenen där ett par ventilerar sina åsikter om varandra hinner verkligheten ikapp en kvinna i publiken. Hon reser sig upp och dänger sin handväska över kroppen på sin, kanske inte bättre, men sämre hälft.
”Nu förstår du hur jag har det”, sa kvinnan och satte sig sen ner igen.
Det är en rolig anekdot som ju snarare är att betrakta som en hyllning till dramatikern. Som skriver som det är. Det här som hände under ”Natten är dagens mor” är något annat.
Det är ju ett vanligt fenomen i ståuppkretsar där jag håller till och då hade varit i i ungefär fyra år. Att bli ”häcklad” är en del av seden. Ingen gillar det. Men det förekommer. Och numera är det en del av yrket. Att hantera häcklare. Faktum är att det kan göra dig till en ännu mer hyllad komiker om du gör det tillräckligt bra.
Men i detta sammanhang, på den av Gustav III instiftade nationalscenen, skapade det bara en stämning så tät att man kunde skära igenom den med en teaterdolk. En sekunds tystnad följde. Den kändes som en vecka. Det rörde sig i salongen. Folk skruvade på sig. Visste inte hur de skulle hantera situationen. Men Marie Göranzon fortsatte som det fullblodsproffs hon är. Och snart hade alla glömt detta debacle trots att ingen av oss i publiken längre kunde se Örjan Rambergs rollfigur med samma ögon.
Och det händer ibland. Att den fjärde väggen rivs. Att vi som betraktar plötsligt blir betraktade. Att vi blir en del av det som försiggår. Och vanligare blir det. Efter att vi har vant oss vid att skrika ut våra åsikter i kommentarsfälten. Eller när dokusåpakändisar bara tituleras kändisar och instagramanvändare får epitetet influencers eftersom de når ut till minst lika människor som valfri Guldbaggevinnare. Vi är alla en del av det som händer. Våra inlägg där vi taggar @Dramaten får andra att få upp ögonen för det vi har beskådat. Vi är alla budbärare. I olika skalor. Vi har alla inflytande. Och vi är alla proffs.
I lördags, på självaste mansdagen, var jag återigen på plats på Dramaten för att se Anna Pettersons alldeles rättvist hyllade uppsättning av Ibsens ”Ett dockhem” där Nora sliter sig fri från patriarkatet. Det görs på ett lekfullt och spirituellt sätt och det är alldeles omöjligt att inte ryckas med. Publiken är med direkt från start och det hörs att det vill skrattas. Det är underhållning. Och alla vill bli underhållna.
Nu är inte den fjärde väggen borta. Den är i allra högsta grad där.
När Nora fikar med sin väninna ber hon om att få in kameran (modell gammaldags) för att ögonblicket ska förevigas. Dessa bilder dyker sedan upp på skärmen på scenen och vi ser hur Nora och hennes väninna, som gestaltas av tre personer, poserar som den moderna människan i sociala medier. När Nora sedan ska träna poserar hon på samma sätt vid sin moderna roddmaskin och vi får det än en gång bevisat hur märkliga våra vardagliga beteenden är.
Vad håller vi på med egentligen? Hur beter vi oss? Och då när vi kan blicka inåt och skratta åt våra säregna manér ser jag hur en kvinna i publiken sitter och scrollar genom sitt Instagramflöde som om hon satt i tv-soffan.
Samtidigt sitter en man på första raden och tar upp sin kamera och fotograferar lite titt som tätt. Och när andra akten precis börjar och Gustave Lunds pianomusik tar vid sitter en kvinna i den nedsläckta lokalen och väljer emoji för att cementera tonläget i sitt meddelande. Nu är inte den fjärde väggen borta. Den är i allra högsta grad där. I så pass utsträckning att folk tror att de är hemma. Det är tragiskt. Det är oroväckande. Och det är egoistiskt. Tragiskt för att det inte räcker med en biljett för 450 kronor för att bli stimulerad. Oroväckande för att alldeles för många agerar på detta masspsykotiska sätt. Och slutligen egoistiskt för att dessa människor inte bryr sig om att andra påverkas av detta hänsynslösa beteende.
I oktober i år var jag i salong 1 på biografen Saga för att se Ruben Östlunds ”Triangle of Sadness”. Mitt biosällskap och jag hade platser på tredje raden och hade kunnat njuta av Östlunds överklassförakt ostört om det inte vore för att personen på andra raden började scrolla igenom sitt Instagramflöde endast en kvart in i föreställningen. Jag lutade mig fram och bad personen ta ned telefonen. Vilket han gjorde. Men det hjälpte inte. Beteendet upprepade sig vid ett flertal tillfällen under filmens gång. Det som sker på duken räcker inte längre för att tillfredsställa oss och vi bryr oss inte om hur vår rastlöshet påverkar andra. Är man uttråkad, ja då ska man lämna salongen. Inte se vad den snygga vännen Elin eller Lukas har lagt ut för bild på Instagram.
Våra hjärnor är små bekräftelsetörstande väsen som bara kräver mer och mer för att bli tillfredsställda.
Mannen blev förnärmad när mitt biosällskap påpekade för honom att man inte tar upp telefonen under föreställningens gång. Han kontrade med att säga att jag inte var mycket bättre som slog mina ben mot hans ryggstöd. Hellre än att se sina brister så börjar han alltså tjafsa på ett sätt som kan liknas med folks låga påhopp i kommentarsfälten i sociala medier.
Efter att ha lämnat biografen slog det mig att jag kände igen mannen. Jag jobbade som manusförfattare under Ellegalan i år och hade då sett mannen när han i rollen som någon slags koreograf visade hur ett gäng modeller skulle äntra catwalken på snyggaste sätt. Inte undra på att han tog upp mobilen när han såg hela sin bransch bli sågad vid fotknölarna.
Kvittret - En podd om Twitter
Och här är alltså problemet. Vi måste hela tiden bli stimulerade. Våra hjärnor är små bekräftelsetörstande väsen som bara kräver mer och mer för att bli tillfredsställda. Och till slut är vi inte nöjda med någonting. I längre än 15 sekunder. Våra hjärnor har blivit helt Tiktokifierade där blandade intryck av musik, bild och text stiumulerar våra sinnen i precis så lång tid som vår koncentrationsförmåga klarar av. Det har gått så långt att de sociala mediernas algoritmer vill att vi ska publicera ”reels”, alltså korta filmer, hellre än stillbilder. Annars börjar vi stampa på stället som de rastlösa individer vi har förvandlats till.
Mina sekelskifteskvinnor som jag publicerar på mitt konto “Fredsdruvor” på Instagram får inte längre samma uppmärksamhet som de fick för ett år sedan. Nu scrollar folk förbi dem utan att trycka dit ett hjärta. De skulle må bra av att, precis som Nora, slita sig loss från de satta manéren, och kliva ut i den riktiga världen. Frigöra sig. Riva ner den fjärde väggen och ta ett steg ut i vår snöförlamade verklighet. Och lära den moderna människan hur man beter sig. Vi skulle lära oss en hel del av det. Men tyvärr kan nog ingen ta del av det jag har skrivit eftersom denna artikel blev bra mycket längre än vad vår koncentrationsförmåga klarar av.
info@opulens.se
