FÖREGÅNGARE. Per Wästberg skriver roande och intressant med klarhet, men han stänger dörren till ödesåret 2018, konstaterar Bo Bjelvehammar, som läst “Utsikt från stol 12”. I boken porträtteras bland andra Wästbergs föregångare i akademien.
Utsikt från stol 12 av Per Wästberg
Svenska Akademien/Norstedts
Per Wästberg har innehaft stol tolv i Svenska Akademien sedan 1997. Nu lyfter han i boken “Utsikt från stol 12” fram sina tolv föregångare sedan 1786. En del är både berömda och kända, som forskningsresanden Adolf Erik Nordenskiöld, andra är helt okända som Eric Blom och Anders Anderson. Andra framstår som direkt träaktiga.
Per Wästberg har ägnat alla ett ihärdigt forskningsarbete. Det ges en historisk kavalkad, som blottlägger akademiens historia som institution och gemenskap, som är skapad av ett antal människor under åren. De flesta på stol tolv är vetenskapsmän, jurister och ämbetsmän. Några är flitiga och arbetsvilliga, andra är mera upptagna av annat. Särskilt av sina egna liv, av att bevara sina positioner och av att värna och underhålla intriger. Intrigmakeri är en vanlig gren inom församlingen.
Den först innehavaren av stol tolv, Elis Schröderheim (ledamot 1786-1795) är en medelgod ämbetsman med kungens öra. Han tycker om mat och fester, men är inte liks road av arbete. Därtill är han en god retoriker och talskrivare, en stor skämtare och skuldsatt över alla skorstenar. En kul prick med ett eget sinne för snille och smak.
En gigant är Bernhard von Beskow (1828-1868) som under trettiofyra år var akademiens ständige sekreterare. Han hade många goda idéer och genomförde en modernisering av församlingens arbete. Därtill hade han en ovanligt stor arbetsförmåga och ett sinne för diplomati. Därav följde att han var bra på hålla samman gruppen. Det finns alltför många exempel på motsatsen, personer som kommit att ägna sig åt intrigmakeri och sönderfrätande arbete. Många har en särdeles utvecklad begåvning – att märkvärdiggöra sig själva och att högtidlighålla det egna jaget.
Per Wästberg ägnar en ansenlig mängd sidor åt att skapa porträtt av samtida personer i akademien, personer, som han arbetat flitigt tillsammans med och kommit nära. Det är bilder av både närhet och värme, jag fäster mig särskilt vid texterna om den intellektuelle giganten Ulf Linde och den lärde och lynnige Göran Malmqvist. Det kan noteras att Per Wästberg inte tycker om vissa. Lars Gyllensten ser han som elak och Sara Danius nämns bara i förbifarten.
Det finns två idolbilder: en av Horace Engdahl och en av Kristina Lugn. Särskilt Kristina Lugn har varit en så gott som daglig samtalspartner, de har båda tyckt om att prata och har trivts med varandra på ett särskilt sätt.
När det gäller Torgny Lindgren är Per Wästberg mest fundersam och hyser föga beundran för hans ovilja att underkasta sig akademiens disciplin. Det finns två närgångna och kärleksfulla porträtt av författarna Bo Bergman och Werner Aspenström. Likaså visar Per Wästberg sin stora passion för läsandet och biblioteken.
Per Wästberg skriver roande och intressant med klarhet, men han stänger dörren till ödesåret 2018.
bo.bjelvehammar@opulens.se
