Tankespeglar: Dags att upprepa succén

Underskruvat.
Collage: C Altgård / Opulens.

INFLUENCER. Typiskt, förra veckans Tankespegel var ovanligt omtyckt. Jag trivs ju som bäst när nästan ingen tycker om det jag gör, det får mig att känna mig obemärkt och fri som en fågel. Nu är jag plötsligt populär och förväntningarna från alla håll stiger naturligtvis.

I morse ringde chefredaktören och undrade hur det går med nästa Tankespegel, vilket alltså är just denna text. Jo då, ljög jag. Jag har massor av uppslag. Bra det, sa chefredaktören, för nu verkar du ju äntligen ha hittat rätt ton.

För nya läsare kan jag ju meddela att min förra Tankespegel stack av från mitt vanliga sätt att skriva. Mina texter dryper i vanliga fall av elände och depression och sorg och bedrövelse, och jag förmodar att det är sånt som ligger mig närmast om hjärtat. Men förra veckan fick jag en idé att testa något nytt. Att skriva om något självupplevt, och på ett lätt humoristiskt sätt.

Det var inte lätt, jag fick kämpa med varenda mening för att få ihop det, och när jag var klar tänkte jag: aldrig mer!

Det var just den texten som blev så himla populär, till och med delad på stentrista Twitter! Och chefredaktören, alltid på jakt efter stora läsarskaror, blev naturligtvis eld och lågor. Äntligen lyckas Christian få ihop nåt som folket i stugorna går igång på.

Men jag försöker vända problemet till något positivt. Jag läste i en bok nån gång att ens egen inställning i någon mån har betydelse för hur man upplever en viss situation. Om man till exempel råkat hamna i kvicksand, och endast håret syns för de krokodiler som är på väg dit – lockade av den underbara doften som uppstår när man har dödsångest – då kan man tänka att “va härligt, jag är i alla fall inte HELT under ytan!”

Tvålbolaget säljer som aldrig förr och gör ännu mer abnorma vinster än vanligt, jag köper en jättelik teve fylld av reklam för hundratusen spänn.

Några sekunder senare, när även håret är dolt i gyttja, då kan man säga till sig själv: “Vilken tur jag har som får utforska marken inifrån!”

Och så vidare. Och i min nuvarande prekära situation, att tvingas upprepa en succé trots att jag egentligen är mera inne på att skriva krångliga och snåriga texter som nästan ingen vill läsa, försöker jag öppna mig för att se möjligheterna.

Jag kanske kan bli en influencer? Dom tjänar ju bra med pengar har jag hört. Och jag tvättar mig ibland också, så då kan jag ju ta kort på min tvål, och så vill alla köpa den tvålen, och så hör de rika tvålbolagen av sig och vill att jag ska använda deras tvål istället, och då säger jag att självklart, hundratusen spänn så använder jag er jävla tvål, för allt är ju till salu här i världen, och så tar jag kort på tvålen och lägger upp på mitt hyperpopulära Instagramkonto, och så är alla glada. Tvålbolaget säljer som aldrig förr och gör ännu mer abnorma vinster än vanligt, jag köper en jättelik teve fylld av reklam för hundratusen spänn, och mina Instagramföljare har fått objektiv konsumentupplysning om en tvål, vilket gör dem fullständigt crazy av lycka och köpsug.

Varför begränsa sig till tvål? Det finns många saker jag använder i min vardag som säkert kan inspirera mina miljoner läsare.

Jag köpte kortbyxor på loppis igår till exempel, för i ett svagt ögonblick trodde jag att våren var på väg. Det var nämligen sol mer än fem minuter i sträck, och temperaturen översteg nio grader under en kort period. Ni kan ju tänka er hur populärt det blir med kortbyxor om jag publicerar en bild av mig själv i solnedgången iklädd mitt loppisköp och intet annat?

Ibland köper jag vindruvor, så då kanske nåt vinmärke hör av sig och vill inleda ett samarbete. Chrilles Rosé, det vore väl nåt? Säljs pallvis på landets alla systembolag, och mitt bankkonto blir bara fetare och fetare.

När jag är förkyld så snyter jag mig ibland, och då använder jag väldigt speciella pappersnäsdukar som jag köper på Möllans Coop. Dessa pappersnäsdukar vill förstås alla ha om jag skriver om dom. Dom blir så att säga inne, och den som är förkyld och snyter sig i andra pappersnäsdukar råkar ut för näthat och andra typer av mobbning.

Ja, jag försöker verkligen att se möjligheterna med min nya position som plötsligt populär skribent på Opulens.

Men jag ska vara ärlig. Allt är inte pengar. Jag ser även andra sätt att profitera på mitt kändisskap. Kanske ska jag ge mig in i politiken? Statsminister till exempel, jag tror att det är en roll som skulle passa mig bra.

Då skulle jag bestämma att kultursektorn får alla pengar som nu går till att bygga idiotiska fotbollsarenor där bortskämda miljonärer springer runt och skriker och ramlar när en motståndare kommer i närheten, och så skulle jag stoppa privatiseringarna av det som är gemensamt i samhället, det vill säga polisen, militären, skolan, sjukvården, omsorgen och inte minst apoteken, eftersom det är testat och bevisat att penningtörst och samhällsansvar är inkompatibla entiteter.

Men visst, jag är inte där ännu. Kanske går jag händelserna lite i förväg. Det är nu dags för mig att fundera över hur jag ska formulera denna text på ett häpnadsväckande sätt.

CHRISTIAN WÅHLANDER
christian.wahlander@opulens.se

Christian Wåhlander, dataprogrammerare till yrket, har bland annat skrivit artiklar om liv, politik och kultur i Second Opinion och City, placerat sig i novell- och teatermanustävlingar, och drivit ett stort internetprojekt om skrivande som genom åren drog till sig en miljon besökare. En av hans pjäser, Dödsbädden, har spelats på Värmlandsteatern.

Det senaste från Underskruvat

Turistgrupp såg ko

KO SPECIAL. Iodine Jupiter rapporterar om en allvarlig incident som drabbat några
0 0kr