Stark pjäs om följderna av krigets vanvett

TEATER. Domen är hård mot de “hjältar” som återvänder, vare sig det handlar om Odysseus på Ithaka eller ryssarna i Ukraina, skriver Lena S Karlsson som har sett Penelope på Teater Galeasen.

Penelope av Py Huss-Wallin och Nils Granberg efter Homeros Odysséen
Regi: Py Huss-Wallin.
Teater Galeasen, Stockholm

Odysséen har allt sedan sin tillkomst varit en ständig inspirationskälla för tragöder, författare, dramatiker, filmregissörer och bildkonstnärer. Verket skrevs ungefär 700 f.Kr och omfattar omkring 12 000 verser på daktylisk hexameter. Verket handlar om de irrfärder som Odysseus tvangs att göra på vägen från krigets Troja till ön Ithaka där hans hustru befanns sig tillsammans med sonen Telemakos.

Här härskar Penelope över ett hov där de 108 friarna och 12 slavinnor rör sig hemvant. Efter ryktet att  Odysseus dödats under kriget, är palatset belägrat av friare som vill äkta den åtråvärda “änkan” och överöser henne med sin mer eller mindre smickrande uppvaktning. Det finns ett aber.  Penelope är övertygad om Odysseus lever och dragit ut på beslutet att gifta om sig genom att varje dag riva upp den väv som sysselsätter henne, det är den gamle Laertes svepning. När väven är klar ska hon gifta sig med någon av friarna, så är det beslutat.

Penelope är ett beställningsverk av Py Huss-Wallin och Nils Granberg för Teater Galeasen. I denna version har man valt dramats kulmen i 23 sånger när en av våldet traumatiserad, skitig och trasig Odysseus, märkt av kriget återvänder till Ithaka och sin trogna hustru Penelope, magnifikt tolkad av Annika Hallin som i Staffan Göthes suggestive Odysseus får en värdig motspelare.

I fonden finns ett par stora ögon som iakttar allt.  Liksom Penelope försöker göra, när hon med olika infall och list dribblar bort och manipulerar friarna. Scenrummet är enkelt och antikiserande element finns som ger tidsfärg, annars är det draperingar och ljussättningen som ger effekt liksom Jenny Wilsons effektiva musik och Ossi Niskalas kongeniala koreografi.

Penelope är en kvinna som gör allt för behålla någon slags värdighet i det kaos som omger henne. Vid hennes sida står slavinnan Melantho sexuellt utnyttjad av friarna – hon är gravid med en livsfrukt som hon inte önskar, utsatt för samma våld som hennes härskarinna och som slav dubbelt förtryckt av det patriarkala systemet. Hovet är dekadent, fester avlöser varandra, friarna vräker i sig läckerheter och vin, det är grisigt och kladdigt, utan all konungslig stil. Alltigenom hela dramat pågår en maktkamp och övergrepp, som genomsyrar såväl friarnas uppvaktning och Penelopes skickliga motdrag.

Zardasht Rad, Nils Granberg, Patrik Kumpulainen spelar de alltmer fräcka friarna, som vill göra Telemakos till en av dem. Dramat intensifieras när en nästan oigenkännlig Odysseus gör entré förklädd i lump och trasor som en tiggare, mästerligt tolkad av Staffan Göthe.

När Odysseus inkognito avslöjas av Penelope och makarna möts på nytt flammar den gamla passionen upp. Men mötet är infekterat, friarna och de tolv tjänarinnorna måste dödas utanför palatsets portar. De bränns och röken med stank av bränt kött stiger mot skyn. Odysseus har omvandlats till en brutal mördare efter det trojanska kriget och Penelope följer än en gång sin make, men försöker hålla sonen Telemakos utanför.

I dessa dagar är det omöjligt att inte se brutaliteten och de förödande konsekvenserna av krigets vansinne med tanke på vad som sker i Ukraina. Kriget brutaliserar och förvandlar människor – och domen är hård mot de “hjältar” som återvänder, vare sig det handlar om Odysseus på Ithaka eller ryssarna i Ukraina.