Skräckfilmens legender: En kulturell välgärning på SVT Play

Scen & film.
Eli Roth. Vinjettbilden till hans Skräckfilmens legender som just nu går att se på SVT Play. 

SUBGENRER. Charlotte Wiberg har sett Eli Roths serie Skräckfilmens legender – en genomgång i sju avsnitt av olika teman och subgenrer inom skräckfilmen på SVT Play och finner den intressant. 

Jag har en crush på Eli Roth. Vem är det? kanske ni undrar. Alla är ju inte skräckfantaster. Eli Roth är alltså en skräckfilmsregissör. Han är ansvarig för filmer som Cabin Fever (2002), Hostel (2005) och Green Inferno (2015). Råa grejor. Men det är inte så mycket filmerna jag gillar. Det är snubben själv. Han är inte bara snygg, han har humor och självdistans. Att han låter sig själv spela en riktigt larvig backpacker med den dyraste utrustningen och nördig humor som är nördig på fel sätt är bara ett skäl att gilla honom. Det största skälet är dock att han spelar råsnygga Bear Jew i Tarantinos Inglourious Basterds (2009). Så hur kunde jag missa att SVT kört hans serie Skräckfilmens legender – en genomgång i sju avsnitt av olika teman och subgenrer inom skräckfilmen?

Jag vet inte, men serien finns kvar knappt en månad till på SVT Play. Den tar upp: zombier, slasherfilmer (i två avsnitt), demoner, mordiska bestar, vampyrer och spöken. Det är en traditionellt gjord dokumentärserie i ganska högt tempo med många klipp och många pratande huvuden som inte har jättelång tid på sig, men det sägs ändå ganska mycket av intresse. Zombiegenren, som jag varit trött på länge nu, fick en nytändning för mig med intressanta infallsvinklar. Kanske ska jag se den där Zack Snyder-rullen ändå. Över huvud taget görs referenser till politiska händelser och en omvärld som faktiskt gör det begripligt för mig att folk gillar de så kallade ”torture porn”-filmerna som Saw (Wan, 2004) och, just, Hostel, som jag nog ska se om. Roth ger generöst ordet inte bara till storheter som Stephen King och regissörer som Rob Zombie utan också skådespelare i alla åldrar, klippare, filmvetare, och författare – liksom, till viss irritation från min sida – en präst.

Mina klagomål är tre: dels att serien är alltför USA-orienterad, dels att den förutom Jordan Peeles Get Out (2017) inte går inpå vågen av mindre traditionell skräckfilm som söker sig bort från de mest välbekanta troperna (till exempel It Follows (Mitchell, 2014) eller The Invitation (Kusama, 2015). Även om den tar upp japanska spökfilmer sker detta ur aspekten att de haft stort inflytande på amerikansk film och gjorts remakes av. En inflytelserik strömning som den våldsamma ”New French Extremity”-trenden från tidigt 2000-tal nämns inte alls, för att bara ta ett frånvarande exempel. Dessutom är det sista avsnittet, om spöken, lite väl tunt och ytligt.

”Skräckfilm talar om sådant som vi inte kan tala om”, är ett bra citat av Roth jag tar med mig från filmen. Och följande ovärderliga ordväxling om Exorcisten (Friedkin, 1973): ”Folk begick självmord efter att ha sett den”, säger Tarantino. ”Folk spärrades in på mentalsjukhus efter att ha sett Exorcisten. I varje nytt nummer av National Enquirer (förf. anmärkning: känd som en inte särskilt trovärdig nyhetskälla) kunde man läsa: ’Min son har blivit galen!’ ’Hur Exorcisten förstörde mitt liv!’” Varpå Roth svarar: ”Vilka drömrecensioner!” Man måste älska en sådan kille.

CHARLOTTE WIBERG
charlotte.wiberg@opulens.se

Det senaste från Scen & film

Oinspirerat rymdäventyr

SCIENCE FICTION. ”Lightyear” kanaliserar en kollektiv längtan efter upptäcktsresande efter många års
0 0kr