
FILM. Det går inte att låta bli att fundera över hur en liknande film med fokus på en far-son-relation hade blivit. Eller för den delen en far-dotter-relation. Men summan av kardemumman blir ändå hur villkoren för en kvinna med sikte på rymden, och de förväntningar som läggs eller inte läggs på henne, diametralt skiljer sig från de som läggs på manliga astronauter, skriver Karolina Bergström.
”Om kvinnor kan jobba som järnvägsarbetare i Ryssland – varför skulle de då inte kunna åka ut i rymden?”. Det krassa yttrandet ska ha fällts av ryskan Valentina Tereshkova, som 1963 blev den första kvinnan i rymden efter att ha tillbringat tre dygn och nära femtio varv runt jorden i sin minimala rymdkapsel. En lillfingersmal men ändå gnistrande bana av kvinnliga astronauter har följt i hennes fotspår, drygt tio procent av rymdfärdshistoriens alla resenärer för att vara exakt. Det är dem som filmregissören och manusförfattaren Alice Winocour, tidigare känd för sitt manus till det Oscarsnominerade dramat Mustang, vill hylla med sitt jordnära rymddrama Proxima, som följaktligen också avrundas med en lång rad bilder av dessa kvinnor och deras barn.
Här uppfylls den franska astronauten Sarahs stora dröm när hon av den europeiska rymdorganisationen ESA blir utvald att följa med på ett årslångt uppdrag på den internationella rymdstationen ISS, något hon drömt om sedan barnsben. Sarah är också ensamstående mamma, och det nya uppdraget gör att hon snart måste skiljas från den åttaåriga dottern Stella som får flytta till pappan i en annan stad. Nu väntar ett rigoröst träningsschema på det ryska kosmonautträningscentrat Stjärnstaden en bit utanför Moskva, samtidigt som Sarahs moderskap får utövas på distans genom smartphone och dator. Av rymden får vi inte se värst mycket, däremot av det verkliga Stjärnstaden där delar av filmen är inspelad, och det är sjukt fascinerande att se hur astronauternas träningsmoment och alla maskinerier kring dem faktiskt kan se ut. Filmkameran följer Sarah tätt likt en efterhängsen Stasiagent och ger en intim närhetskänsla, samtidigt som de grådaskiga miljöerna ger en realistisk här och nu-känsla.
Med i besättningen finns också amerikanen Mike, spelad av Matt Dillon, som tyvärr är en rätt platt karaktär med enda syfte att spegla Sarahs motstridiga känslor. För hur påverkas någon egentligen av att leva med medvetenheten om att ens hett älskade arbete också är det som en dag kommer separera dig från dem du älskar mest? Att detta arbete också kommer att utsätta dig för livsfarliga situationer, men att du måste se bortom detta faktum för att klara av ditt arbete? Det skär i mammahjärtat när dottern Stella i videosamtal med Sarah väljer bort den franska de alltid kommunicerat på till förmån för pappans modersmål tyska, samtidigt som alla som någonsin brunnit för sitt arbete också förstår varför detta är Sarahs enda möjliga val, hur sårig relationen med dottern än riskerar att bli.
Det går inte att låta bli att fundera över hur en liknande film med fokus på en far-son-relation hade blivit. Eller för den delen en far-dotter-relation. Men summan av kardemumman blir ändå hur villkoren för en kvinna med sikte på rymden, och de förväntningar som läggs eller inte läggs på henne, diametralt skiljer sig från de som läggs på manliga astronauter. Män behöver inte fundera på om de ska ta läkemedel för att pausa mensen under resan så att inga skrymmande tamponger behöver tas med, eller få pikar om att de nog behöver ett mindre ansträngande träningsschema på grund av sitt kön. Proxima ringar lågmält in alla dessa variabler, och kröner handlingen med ett lika öppet som poetiskt slut.

karolina.bergstroem@opulens.se



