MINNESBILDER. Den internationellt kände skådespelaren Max von Sydow har avlidit i en ålder av 90 år. Ivo Holmqvist minns en man med ett stort och bestående livsverk.
På institutionen för irländsk folkloristik vid University College i Dublin finns ett vackert porträtt av en förgrundsfigur på det området: Carl Wilhelm von Sydow som var professor i folklivsforskning i Lund. Oljemålningen är skänkt av hans son som var döpt till Carl Adolf men snart hellre använde förnamnet Max. I professorshemmet som var utan åthävor dansade man folkdans. I gruppen fanns två av mina kusiner som alltid talade väl om sin barndomskompis Max (som nog fortfarande hette Carl Adolf).
Det är möjligt att jag bara inbillar mig att jag såg honom som en mycket ungdomlig Peer Gynt mot Naima Wifstrands åldriga mor Aase, i Ibsens pjäs när den sattes upp på Malmö Stadsteater som den gången var Nordeuropas största. Och jag såg nog inte hans Faust. Men de flesta av hans tidigare filmer följde jag noga. I Alf Sjöbergs Fröken Julie som var den andra filmen han medverkade i är han mest en statist, som dräng på det grevliga godset – den filmen blev i stället klassisk tack vare samspelet mellan Anita Björck och Ulf Palme.
Men sedan följde jag honom, som de flesta gymnasister på den tiden, genom Ingmar Bergmans alla filmer från slutet av 1950-talet och genom 1960-talet, och förstås framöver därefter. I Smultronstället hade han ännu bara en biroll, som föreståndare för en bensinmack i Gränna där Doktor Isak Borg (Victor Sjöström i sin sista och allra bästa roll) stannar till för att fylla tanken i sin Packard. Han är på väg ner från Stockholm till jubelpromoveringen i Lunds domkyrka, samman med sonhustrun spelad av Ingrid Thulin. Borg som varit provinsialläkare i trakten vill betala för bensinen, men det kommer inte på fråga: ”Vi kan vara lite spanska av oss här i Gränna, vet doktorn” säger Max, på övertygande småländska.
Den dialekten kom väl till pass också när han var Karl Oskar i Jan Troells båda filmer, baserade på Vilhelm Mobergs utvandrarserie, i början på sjuttiotalet. Men under hela sextiotalet duggade hans roller i Bergman-filmer tätt: som den stumme Vogler med sin magnetiska teater i Ansiktet (han tvingas tala på slutet), och framför allt som riddaren i Det sjunde inseglet (fast det är Bengt Ekerots Döden i svart slängkappa som blev ikonisk). I Jungfrukällan som Ulla Isaksson skrev manus till, på den medeltida balladen om Herr Töre och hans döttrar i Vänge, rycker han upp en stor björk sedan han slagit ihjäl rövaren som våldtagit hans dotter – där springer sedan jungfrukällan upp.
I Såsom i en spegel är han gift med den schizofrena Harriet Andersson som ser gud som en spindel komma ut ur den mönstrade tapeten, i huset på Gotland. I Nattvardsgästerna går han i älven, tyngd av oro för en kommande världsundergång i det kalla kriget. I Vargtimmen är han en man marterad av mardrömmar, liksom Bergman själv, och i Skammen, också den inspelad på Gotland, är han en av de plågade. Han var Bibbi Anderssons man när hennes rollfigur förälskade sig i en amerikan i Beröringen som inte var en av Bergmans mera lyckade filmer, nog för att Elliott Gould var tafflig i den. Och i Jan Troells Ingenjör Andrées luftfärd – vi var med om världspremiären i Gränna medborgarhus! – var han en stram plågad polarfarare som det går illa för, liksom för hans båda reskamrater.
I Bille Augusts Pelle Erobreren, baserad på Martin Andersen Nexös stora socialrealistiska roman, är han Pelles svenske Lassefar som sliter hund på Bornholm. Och han är mycket övertygande som Knut Hamsun – den fick han en guldbagge för. Han hade också mindre roller i flera av Bergmans tv-serier som Den goda viljan och Enskilda samtal. Den enda film han regisserade är minnesvärd, hans inkännande översättning i bild av Herman Bangs lågmälda roman Vid vägen, om en olycklig kärlekshistoria i ett danskt stationssamhälle. Nu har Max von Sydow gått bort, nittio år gammal, efter ett stort och bestående livsverk, varav den här snabba uppräkningen bara täcker en bråkdel.
ivo.holmqvist@opulens.se
