Gripande inblick i marockansk vardag

Scen & film
Scen ur ”Adam”. (Foto: Folkets Bio)

GRÅTFEST. ”Filmen har sina små brister men ger ändå en gripande inblick i en vardag som känns lika avlägsen för en nutida svensk som medeltiden.” Karolina Bergström har sett Adam som har svensk biopremiär idag fredag.

 

Adam. Regi: Maryam Touzani. Medverkande: Douae BelkhaoudaLubna AzabalNisrin Erradi m.fl. Manus: Maryam Touzani.

Den 21 februari 2011 tänder den ensamstående tvåbarnsmamman Fadwa Laroui eld på sig själv framför rådhuset i den marockanska staden Souk Sebt, och dör två dagar senare av svåra brännskador. Orsaken? Hon hade nekats hyreskontrakt i allmännyttan enbart på grund av att hon var just en ensamstående mamma utan man, något som fortfarande är orsak till både diskriminering och stigmatisering i Marocko.

Med den grymma bilden på näthinnan är det, trist nog, lättare att ta in innebörden av regissören Maryam Touzanis långfilmsdebut Adam. Inspirerad av en verklig händelse där Touzanis egen familj gav husrum åt en hemlös höggravid kvinna när regissören var barn, låter filmen här två kvinnors vägar korsas när änkan Abla tar in den höggravida Samia från gatan och ger henne ett tillfälligt hem i väntan på födseln. Men gästfriheten kommer knappast naturligt för den sammanbitna Abla, som livnär sig och sin dotter Warda på att baka bröd i sitt eget kök och sälja till grannskapet. Tydligt står att Abla helst inte vill dra mer uppmärksamhet till sin person än vad hon redan gör som ensam kvinna i ett patriarkat, och det krävs en halv natt av gnagande dåligt samvete innan Abla i princip skäller in Samia som sittsovit nedanför hennes fönster i brist på husrum.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet fem dagar i veckan eller på söndagar.
Prenumerera

Här framkommer en av filmens brister, där Abla parallellt tar hand om och stöter bort Samia på ett ibland nästan parodiskt sätt. Detta får förstås sin förklaring senare i handlingen, men en mer nyanserad framställning av Ablas känslor hade också lyft filmen. Det är hur som helst plågsamt att ta in vad det faktiskt innebär att få barn som ogift kvinna i ett land som Marocko, där barn som föds utanför äktenskapet kan ha svårt att ens få tillgång till skolgång, och för barnets skull vill Samia därför adoptera bort det efter födseln. Så, en varningsflagg för gråtfest för alla gravida, nyförlösta eller med band till barn överhuvudtaget, när Samia klappar sin stora mage med vetskapen om att den som finns där inne inte kommer att tillhöra henne sedan.

Givetvis tar handlingen några svängar hit och dit, och givetvis rämnar Ablas hårda fasad, men mycket mer än så ska inte avslöjas här. Lite hade manuset tjänat på att finslipas, men en av filmens behållningar är trots allt dess behagligt lugna berättartempo och realistiska känsla, där nästan alla utom Abla, Warda och Samia verkar spelas av amatörer. Det lilla formatet, där det mesta av handlingen utspelas i Ablas hem, ger också en särskild känsla av fokuserat kammarspel. Kanske är det även ett tecken i tiden att gilla smäktande närbilder på deg som knådas, vilket förstås även här används i symboliskt syfte, eller att genast börja googla efter receptet på den rziza, ett marockanskt nudelliknande bakverk, som Samia visar sig vara en mästare på och som gör att hon snart blir en naturlig del av den lilla familjen. Med ett slut som är lika plötsligt som tårdrypande ger ”Adam”, även om filmen har sina små brister, ändå en gripande inblick i en vardag som känns lika avlägsen för en nutida svensk som medeltiden.

KAROLINA BERGSTRÖM

 

 

Karolina Bergström är kulturjournalist och filmkritiker med en bakgrund som dokumentärfilmare. Född i Uppsala men baserad i Stockholm sedan länge.

Det senaste från Scen & film