Filmrecension: Norska barn med mörka krafter

FILMRECENSION. Oskyldig lek blir livsfarlig när barn med mystiska krafter i ett norskt bostadsområde drabbar samman. “De oskyldiga” är en snygg, obehaglig film för den som pallar.

“Hur var det i skolan i dag?”, är en vanlig föräldrafråga. “Bra”, är ett vanligt barnsvar. Punkt. Bakom varje enstavigt mumlande ligger möjligen en myriad av olika intryck, händelser, äventyr, små eller stora kränkningar. Men barriären mellan vuxen- och barnvärlden kan vara kompakt och just den där diskrepansen mellan ett till synes oskyldigt “bra” och vad som verkligen pågår är en av många ångestpunkter som “De oskyldiga” obevekligt och målmedvetet trycker på.

Snyggt filmad, stiligt klippt och med ett ovanligt lyckat gäng unga skådespelare målar Eskil Vogt och fotografen Sturla Brandth Grøvlen effektivt upp förutsättningarna.

9-åriga Ida flyttar in med sin familj till ett nytt lägenhetskomplex. Hennes storasyster Anna är svårt autistisk, utan språk och väldigt sluten i sig själv. Föräldrarna minns att hon kunde prata när hon var yngre men ur Idas perspektiv är systern mest en gåta, som hon taskigt nog nyper hårt i smyg.

Men snart blir Anna en social tillgång. Inte mindre än två barn i bostadsområdet visar sig ha mystiska, paranormala begåvningar, vilket även Anna utvecklar. Hon och den gulliga Aisha kommunicerar ordlöst, och deras “lek” gör även att Anna tar stora kliv med sitt tal. Men allt är inte frid och fröjd. Grannpojken Bens förmågor drar åt ett destruktivt håll och snart är han indragen i ett mörker som sprider sig.

Eskil Vogt är just nu aktuell med det (underbara) norska Oscarsbidraget “Världens värsta människa”, som han har skrivit manus till ihop med sin långvarige samarbetspartner Joachim Trier. Den här gången står han ensam för manus och regi och följer därmed upp solokarriärens debutfilm, det experimentella dramat “Blind” (2014).

Den här filmen är mer tillgänglig men inte desto mindre ganska utmanande.

“De oskyldiga” klassificeras som en thriller men känns som ett stabilt norskt bidrag till den typ av lite experimentell fin-skräckis som bland annat “Hereditary” och “Midsommar” representerar. Ingen dyker upp med motorsåg och läskig mask men det blir riktigt obehagligt, ända in i märgen, ändå.

Blir kombinationen barn och ond bråd död i en feel-bad-cocktail på norska för mörk? Det är förstås en smaksak.

Miranda Sigander/TT