Favoriter i blodig metafilm

SKRÄCK. Nya “Scream” är inte en uppföljare, nyversion eller “prequel”. Utan en “requel”. Frågor på det? Ingen fara, ett gäng allt blodigare tonåringar står redo att förklara detta alla metafilmers moder-koncept.

När första “Scream” livade upp slasher-genren 1996 var en av framgångsfaktorerna det kvicka sätt som manusförfattaren Kevin Williamson och regissören Wes Craven lekte med genrens alla klichéer. När hjältinnan Sidney Prescott (Neve Campbell) blev jagad av den maskförklädde knivmördaren genom staden Woodsboro hade exempelvis hennes skräckfilmsbesatta kompisgäng dekonstruerat den typiska handlingen och vilka regler som måste följas i en skräckfilm för att överleva (ha inte sex om du är tonårstjej till exempel).

I “Scream 2” och “Scream 3” lekte man sedan med uppföljarhumor, det skapades ett fiktiv film i filmen, skräckisen “Stab”, medan den utsatta Sidney, polisen Dewey (David Arquette) och nyhetsjägaren Gale Weathers (Courteney Cox) fortsatte att kämpa för sina liv.

Den fjärde uppföljaren floppade (vilket man gör en poäng av i den här filmen) men nu är det alltså ändå dags att damma av den gamla förvridna spökmasken igen.

Nya “Scream” börjar precis som gamla “Scream” – med en ensam tjej, Tara, som står i ett kök när telefonen ringer. Tara och den okände uppringaren börjar prata och kommer in på film. Tara påpekar att hon föredrar “upphöjd skräck”, som “The Babadook” framför slaskig kommersiell skräck. Trist eftersom det (förstås) är ghostface-mördaren som ringer och hotar att döda Taras kompis om hon inte kan svara på frågor – om “Stab” (fniss, fniss).

Nya “Scream” har onekligen sina fyndiga stunder. Formulan är annars ungefär som vanligt även om det görs ett modernt försök att driva med hysterisk fankultur. Ljuv nostalgi uppstår när originaltrion Campbell/Arquette/Cox dyker upp och skvätts ned med blod tillsammans igen. Tyvärr får de inte lika mycket speltid som Jamie Lee Curtis fick i requelen av “Halloween” (2018).

Vad är då en “requel”? Det obligatoriska kompisgänget definierar det som ett slags nytändning av en gammal filmserie, som spårat ur och behöver återbördas till sitt originals dna. De gamla hjältarna ska vara med igen men både kanonmaten och den nya hjälten måste dessutom ha någon slags bindning till originalet. Dessutom finns förstås regler att följa om man vill överleva även i denna självrefererande metafilms torktumlare.

Dessa tragglas en del, för att uttrycka det milt. “I’m bored”, säger Sidney Prescott i finalen och det är lätt att hålla med. Till slut längtar man ut, efter lite frisk luft.

Miranda Sigander/TT