En tidlös kvinnoklassiker

Scen & film

8 MARS. För snart femtio år sedan skakade Mai Zetterling om i den svenska filmfloran med sitt visionära kvinnodrama Flickorna. Nära ett halvsekel senare är vi en bra bit på väg vad gäller könsbaserad jämställdhet – men långt ifrån framme.

Året är 1968 och världen står i brand. I Vietnam rasar ett krig utan begriplig orsak. Bara tre år tidigare har våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserats. Det vanligaste tilltalsordet är fortfarande ”ni”. Och min mammas generation bränner sina behåar, iförda färgglada mah-jongkläder.

Skådespelaren och regissören Mai Zetterling har bestämt sig. Hon har med filmer som Nattlek och Älskande par redan banat vägen för en ny filmvåg, en våg som inkorporerar Bergmans psykologiska djupsinne med den egna insikten om kvinnors villkor i samhället. Nu är det sextiotal, hela världen är en krigshärd men här och nu kan vi faktiskt göra något tänker Mai. Och hon berättar, i stora penseldrag på den svartvita filmduken.

Att skådespelarikonerna Bibi Andersson, Harriet Andersson och Gunnel Lindblom skulle orsaka ett sådant rabalder i den svenska kritikerfloran kunde de knappast ana, när de tillsammans med regissören Mai Zetterling spelade in Flickorna, där en teaterturné med det antika dramat Lysistrate får kvinnorna i ensemblen att på allvar reflektera över sina respektive liv och män. Att Expressens Bo Strömstedt skulle komma att kalla dem för ”förstockade menstruationer” visste de inte, inte heller att Simone de Beauvoir å sin sida skulle komma att hylla filmen för dess ironi och poesi. De visste bara att de hade något viktigt att säga sin samtid. Något om hur vi tillsammans kan bygga en bättre värld.

I svartvita bilder vävs huvudkaraktärerna Liz, Mariannes och Gunillas egna liv samman med Aristofanes mer än tvåtusen år gamla textrader och bildar framåtblickande korsstygn i tiden. När Liz under en genomläsning av pjäsen yttrar repliken ”Nu hänger det på oss kvinnor att göra något åt världen, så eländig som den ser ut nu”, blir meningen till en stålblank flipperkula som obönhörligt studsar vidare in i aktrisernas egna liv och vidare mot en framtid med förändringspotential. För visst borde man, med glasklara fakta i hand, kunna se och rätta till de saker som missgynnar nära hälften av samhällets medborgare?

I dag, snart ett halvsekel senare, är förekomsten av barn starkt förknippad med sjukfrånvaro bland kvinnor – men inte bland män. Den faktiska löneskillnaden mellan kvinnor och män ligger – för ett och samma jobb – i genomsnitt på sex procent. Räknar man den totala löneskillnaden oavsett yrke så tjänar män i medel tretton procent mer än vad kvinnor gör. Och landet över får kvinnliga pensionärer ut cirka sjuttio procent av det männen får.

I Zetterlings Flickorna rynkar Carl sin panna. Hans hustru Liz vill inte vara vid hans sida när han som bäst behöver henne, någon som ser till allt praktiskt när affärsvärldens hets blir honom övermäktig. En representativ maka. Men hon vägrar.

När allt kommer omkring är det kvinnor som Liz vi har att tacka för så mycket. Hon som, liksom så många efter henne, vägrat att vara den representativa dockan. Den som alltid funnits där, förberedit, organiserat, putsat, lagat och tagit hand om. Men faktum är att vi fortfarande skulle behöva dig, Mai. I ett land där ett kön tar ut tre gånger så mycket föräldraledighet som det andra könet, behöver vi filmer som dina mer än någonsin.

KAROLINA BERGSTRÖM

Alla artiklar av Karolina Bergström

Karolina Bergström är kulturjournalist och filmkritiker med en bakgrund som dokumentärfilmare. Född i Uppsala men baserad i Stockholm sedan länge.

Det senaste från Scen & film

Våldsam hämndsaga

FILMVÅLD. Faktum kvarstår att filmen knappast är något för den känsligt lagda
Gå till Toppen