En skräcksuccé om spel på liv och död

TV-SERIE. Christoffer Andersson har sett den omtalade sydkoreanska Netflix-serien Squid game. Han konstaterar att den är både dynamisk och spännande samt kan ses som en kritik av kapitalismen.

Squid game
Netflix

Litar du fortfarande på andra människor efter allt du har varit med om? När pengar får avgöra relationella faktum blir umgängen stela och flyktiga. Men när pengar kan rädda liv är det dags att tänka om. Eller? Lika svåra frågor kring pengar och humanitet ställer Dong-hyuk Hwang i Netflix koreanska succéserie Squid game (2021).

Squid game betecknas som skräckserie. Fast läskig är den inte. Den är mest obehaglig. Trots att asiatiska skådespelare ofta spelar över (det vill säga agerar mer intensivt än vi i västvärlden är vana och bekväma med) kastas publiken ideligen mellan känslor av bitande skräck och svidande svek. Det är bara en anledning till att serien har gjort storsuccé.

På en hemlig ö någonstans kring Sydkorea spelas ett spel dit mycket fattiga och mycket skuldsatta personer erbjuds att komma för chansen att vinna en ansenlig summa pengar (45,6 miljarder sydkoreanska won [= ca 340 miljoner kronor]). Vad spelet går ut på får de veta först på plats: sex barnlekar från sydkoreanskt 70- och 80-tal där eliminering betyder död.

Seong Gi-Hun är spelberoende, har skulder till lånehajar på 160 miljoner won och nästan det dubbla till banken. Han bor hemma hos sin mamma och har förlorat vårdnaden om sin tioåriga dotter Ga-Yeong. När han får veta att hans före detta ska ta med Ga-Yeong till USA där styvfadern fått jobb blir Gi-Hun desperat.

Allting börjar med att han möter en man i kostym på en tunnelbanestation någonstans i Seoul. Gi-Hun misstar mannen först för en kristen missionär innan han får veta att mannen vill erbjuda honom att spela ett spel: varje gång Gi-Hun vinner får han 100 000 won; varje gång han förlorar måste han betala 100 000 won eller ta emot en örfil.

Förödmjukelsen och smärtan efter en strid ström av örfilar väger ingenting mot de 100 000 won han har möjlighet att vinna. Det, och vetskapen att dottern kommer att flytta till andra sidan jorden, övertygar Gi-Hun att anmäla sig till spelet. Då har han förstås inte en aning om att Squid game är ett hemskt och dödsångestladdat spel på liv och död.

Recensenter har jämfört Squid game med Hunger games (2012): en grupp kämpar ska döda varandra för chansen att vinna rikedom och ära. Skillnaden är att det här spelet är placerat mitt i samtid och verklighet: 456 vanliga individer från den vanliga världen i vår egen tid lockas ur en prekär vardag till en direkt livsfarlig situation av drömmen om rikedom.

Serien får dynamik och ytterligare spänning av att en polis tar sig obemärkt till ön i jakten på sin försvunna bror som fem år tidigare blev erbjuden att spela Squid game och sedan dess aldrig sågs till igen. Medan spelet pågår får man följa polisens resa bland personalen som bär masker med Playstation-symboler, under strikta order att aldrig avslöja vilka de är. Den som avslöjas dör.

Kritiken mot kapitalismen är påtaglig. Pengar ställs öga mot öga med humanitet på ett sätt som inte går att ducka för. Dong-hyuk Hwang pressar budskapet in genom hornhinnan på publiken, till den upplevande delen av hjärnan, och ställer frågan vad människor är beredda att göra för pengar och vad pengar gör med människor.

Amerikansk och europeisk film har gjort många försök och ibland har det väl lyckats bra att skicka en känga mot kapitalismen, men mig veterligen har ingen ännu gjort det så påtagligt och obehagligt som Hwang. Inte ens The big short (2015) fixar det. Och med Steve Carells oförglömliga rollprestation i den filmen i färskt minne finns inget högre betyg att ge.

Squid game har gjort storsuccé världen över – numret som Gi-Hun ringer för att anmäla sig till spelet visade sig tillhöra en verklig person och denne stackare ringdes ner tusentals gånger av fans och fanatiker. Man talar om att Squid game har satt koreansk filmproduktion på världskartan (en rad koreanska produktioner har publicerats på Netflix på sistone).

I skrivande stund är det fortfarande oklart om det blir en säsong två eller inte. Personligen tror jag det bara skulle göra skada. Men om tittarsiffrorna fortsätter öka som de hittills gjort kan den här serien bli Netflix mest streamade någonsin, och ett facit som sådant får oftast filmfinansiärernas plånböcker att springa läck.