KRIMI: Deckarhyllan med Bengt Eriksson ägnas den här gången åt Markus Grönholms polisroman som också är en mansroman. Därtill bjuds det på utförliga spänningstips.
Deckarhyllan med Bengt Eriksson – Män, män, män!
Jag hoppas och tror att det blir fler deckare och polisromaner av Markus Grönholm och att de kan bli ännu bättre än den lovande och redan starka debuten. Så skrev jag om debutdeckaren ”Lelo” och detta besannar Grönholm med sin andra polisroman, ”Vad män gör” (bägge Modernista), som är ännu – ja, mycket – bättre.
Också en mansroman, liksom den föregående. Men hemskare, mer brutal, rätt in i själen – om det är ordet, för har de några hjärtan och själar? – på de män som gör vad män gör. De är vidriga, kort sagt, inte minst eller främst mot kvinnor, och de håller varandra om ryggen.
Det har blivit alltmer vanligt att deckare som skrivs av män och har en man som huvudperson blir mansromaner, i betydelsen att de porträtterar, problematiserar och ältar den så kallade mansrollen. Polisromanen ”Vad män gör” är mer än så: en mansroman i plural.
Från polisen, kriminalinspektör Victor Mauer, förstås en ensamvarg eller enstöring som är sin egen man och kriminalpolis med mörka tankar och funderingar (särskilt om sin syster) till Anders Hansson, 51 år och arbetslös lastbilschaufför, som i inledningen av romanen hittas död vid en nedbrunnen sommarstuga ute i ingenstans.
Ur Hanssons belastningsregister: ringa narkotikabrott och misshandel, en dom för sexköp, nu ska snart också vapensmuggling skrivas dit. Men varifrån kommer dessa insmugglade Zastava M70 – från Rumänien? Samt hans vän- och bekantskapskrets av män, på åkeriet där Hansson arbetade och från barndomen och uppväxten.
Kvinnan som han varit ihop med och som polisen Mauer känner sen förut. Kvinnorna som Hansson väl också smugglade in? Människohandel eller? Kvinnor som utnyttjats, utsatts för sånt män gör. Polisutredningen går i stort sett ut på att kriminalinspektör Mauer med kollega reser runt och pratar med män som kvinnor.
Det är obehagligt, så obehagligt att denne deckarläsande man vill protestera och utropa: Inte alla män!
”Vad män gör” utspelar sig i Uppland, liksom Grönholms förra polisroman, i och kring Uppsala, Enköping, Märsta Järlåsa, Tärnsjö och Gräsö. I tjänsten ska kriminalinspektör Victor Mauer även resa till Rumänien. Närvaron i Uppland – främst kring Enköping – placeras exakt och precist genom nämnande av traktens kombinerade rugby- och fotbollsplaner.
Smart tänkt och gjort. Markus Grönholm skriver genomgående lokalt på plats, realistiskt och trovärdigt, vilket får det otäcka att bli än mer otäckt. Fiktion övergår i verklighet. Han skriver hårt och tufft, väjer inte för det hemska. Det skildras så hemskt som det var och är.
Den här gången skriver inte Grönholm – då tänker jag stilistiskt, på ordval och formuleringar, antalet punkter och meningars längd – riktigt som förra gången. Då skrev han mer snirkligt och snårigt, snörde in sig i formuleringarna. Det var bra skrivet då också eller ett bra välskrivningsförsök.
Gourmetdeckare kan jag ibland kalla sådana här kriminal- och andra spänningsromaner som innehåller så mycket mer än en kriminalgåta som ska skildras och lösas. Deckare som blir romaner om samhället och porträtt av människor, skildringar av deras – våra – liv och som författas med ett både välformulerat och personligt språk.
Men när det gäller Markus Grönholm kan jag inte använda den benämningen, den där genreplaceringen, hur gärna jag än vill och hur mycket det än passar. Särskilt den nya polisromanen ”Vad män gör” är en alltför otäck, ja, hemsk skildring av dessa män som gör vad människor aldrig bör göra.
I den nya romanen har Grönholm arbetat vidare med språket: huggit av och skurit ner, kortat meningarna. Nu snor och snör han inte in sig lika mycket. Fast det betyder inte att det går snabbare att läsa. Berättandet drivs inte på utan Grönholm tar det lugnt. Han stannar upp och ältar, kan man nog säga.
Grönholms meningar må vara korta men de är desto fler. Man måste, ja, tvingas läsa många meningar innan berättelsen fortsätter. Slow crime. Action i ultrarapid. Han nöter in. Läsaren kan inte komma undan; vad männen gör, vad boken skildrar, vad författaren vill ha sagt.
Kalla det budskap. Förra gången kunde jag inte låta bli att jämföra Markus Grönholm som debutant med Åke Edwardson som debutant. Bägge vill/ville så mycket att det kan/kunde bli överarbetat. Så att språket ibland snubblar på sin stora vilja.
Lite så kan jag känna några meningar, något stycke här och var också den här gången. Men Grönholm lyckas bättre – än bättre – här och nu. Han tar allt mer och större kommando över sitt författarspråk. ”Vad män gör” är ett stort steg framåt från debuten ”Lelo”, som redan den alltså var riktigt bra. Hans nya är ännu bättre.
Markus Grönholm har inlett ett högst intressant och just spännande spänningsförfattarskap. Inga jämförelser egentligen (eller så får du läsa och se eventuella likheter själv) men du minns väl hur det gick för Åke Edwardson efter hans inledande deckare? Snabbt uppåt. Det tror jag att det kan göra också för Grönholm.
Fyra spänningstips
Familjesvärta i skärgården
Filip Landell hade tidigare skrivit ett par fantasyromaner när han spänningsdebuterade med ”Frusen gryning” – en av fjolårets bästa och mest thrillerintensiva svenska thrillers. ”Splittrad skymning” (båda Harper Collins) är hans andra spänningsroman.
Det verkar vara nåt som drar och suger med vatten och skärgård för Landell, också denna nya thriller utspelar sig nämligen i Stockholms skärgård. Inte sommartid med sol och skärgårdsidyll utan ruskväder och storm. Tydligen ingår både denna och hans förra spänningsroman i serien ”Död i skärgården”, det anges inte på bokomslaget men däremot på författarens hemsida.
Enligt hemsidan är Filip Landell dessutom trädgårdsmästare. Vad jag inte heller visste är att han har vita fingrar, det vill säga mjöl på fingrarna. Han bakar själv sitt bröd och har deltagit i tv-programmet Hela Sverige bakar.
Författaren Landell hämtar uppenbarligen en hel del ur sig själv när han författar. Vanja, huvudpersonen i ”Splittrad skymning”, är konditor på bageriet Skärgårdskringlan samt amatördetektiv. Om hon bör och ska tituleras så när det fall Vanja efterforskar rör hennes egen dotter Emily, som hittas död, drunknad i forsen vid Malmbo herrgård.
Eller… dränkt.
Ja, det här är ju en spänningsroman, en thriller och deckare så du förstår nog. Och jag kunde egentligen skriva ut det i klartext, för vad som hänt framgår direkt i den prolog som lägger grunden för berättelsen. Också herrgårdens trädgårdsmästare förekommer i ”Splittrad skymning” (liksom en trädgårdsmästare förekom i ”Frusen gryning”.
Var ligger herrgården? Var utspelar sig handlingen? I Gustavsberg och Nacka, nånstans. Och skärgården, i huset på Lövskär.
Filip Landell väver och tvinnar, än en gång, trådar av spänning och sammanhang. Han är suverän på att väva: lite i taget, omlott och förlängt, så att en ny tråd visar sig hänga ihop med de tidigare. Resultatet blir domestic noir – översättningen familjesvärta passar ordagrant – där få personer visar sig vara dem man tror de är.
Mödrar och barn. Och karlar. Sorg, smärta och skuld. Olycka och eventuellt lycka. Kärleken, som tog slut. Människorna, vars inre är som skärgården.
Han fångar dessutom upp några små trådar från den förra thrillern och knyter ihop med den nya. Inte mångt och mycket, blott så det märks, om man läst hans spänningsdebut. Men måste man ha läst den, först? Nej, nog mest nåt han roar sig själv med, tror jag, och mig.
Liksom bakverken, kaffe och bulle, som dricks och äts för att påpeka, tror jag också, att det här är ingen mysdeckare, ingen Miss Marple. Det här är en thriller.
Tröstlöst i Varberg
”Förtjänst och skicklighet” hette första titeln i kriminalserien ”Varbergsfallen” och uppföljaren fick heta ”Allmänfarlig ödeläggelse”. Nu har Monica Nebelius Lüning kommit med trean i serien, ”Synnerliga skäl” (alla Romanus & Selling), och verkligen tredje gången gillt.
Också de föregående deckarna var/är bra. Men dem läste jag mest som Varbergsdeckare, för miljöernas skull. Hur rätta och riktiga var de fiktiva miljöerna, hur verkliga i fiktionen? Svar: mycket, nära nog exakta.
Nya, tredje romanen ”Synnerliga skäl” är mer innehållsrikt och helgjuten som roman – en deckare med mera. Säg, en kriminalroman i betydelsen en roman om kriminalitet. Djupare, än mer allmängiltig. Och med den före detta domaren Monica Nebelius Lünings mest kraftfulla juridiska och kriminella budskap hittills.
Nu, när miljöerna är satta och bestämda, och huvudpersonerna – domaren Ingrid och polisen Gabriella – utvecklats från skisser till porträtt, kan författaren ägna sig mer åt det kriminella berättandet och även det verkliga redovisandet: kriminalitetens orsaker och verkan.
Nebelius Lüning berättar ömsint men ”Synnerliga skäl” blir ändå en tröstlös bok. Det går kort sagt åt helvete för de flesta unga människor som skildras. Den ende som nu faktiskt verkar ha hamnat på rätt köl igen är Gabriellas son, Dante, som snart ska ta studenten.
Värre går det för de ungdomar som kommer ur värre miljöer, fattigare och mer kriminella. Nästan som att den förre domaren skildrar de unga brottslingarna som att detta är deras öde, om inget görs i grunden, i deras liv, i deras uppväxt, för deras livsförhållanden, så går och slutar det så här. Det bara gör det.
Det skrivs väl aldrig rätt ut men ”Synnerliga skäl” är ett starkt inlägg mot hårdare straff och särskilt mot fängelsestraff för allt yngre barn. Mellan raderna ropas det nära nog desperat att något måste göras i förebyggande syfte, för att förändra deras liv, stoppa och hindra vad som sker innan unga människor blir kriminella.
En ung man knivmördas. Vem gjorde det? En annan ung man erkänner. Men är han verkligen den skyldige? Monica Nebelius Lüning har fått med så mycket. Här finns också högst trovärdiga skildringar av polisarbetet med förhör i Varbergs polishus samt rättegångar och arbetsmiljön i Varbergs tingsrätt.
Inte minst: i denna lilla stad, som Varberg är för mig, i mitt minne, finns alltså allt detta… ja, allt detta skit. Dessa fattiga, futtiga livsvillkor som barn växer upp i. Dessa kriminella, nästan maffiaaktiga miljöer där barnens framtid är som förutbestämd.
I lilla Varberg… Ja, det är tröstlöst.
Stämningsfullt i Bretagne
Deckare och annan krimi är inte en genre utan ett gigantiskt kriminallitterärt träd med oräkneliga grenar, kvistar och ständigt nya skott. Hur många deckare man än har läst finns alltid ännu en ”okänd” författare vars deckare man aldrig läst eller ens hört talas om.
Så var det för mig med deckarförfattaren Jean-Luc Bannalec. Att jag borde ha känt till honom är en annan sak, för när jag började googla skulle jag upptäcka att Bannalec skrivit en serie deckare som är utgivna på tyska och väl också franska och engelska.
Tyska? Ja, namnet – en pseudonym – må vara franskt och hans polisromaner om och med kommissarie Georges Dupin (detta efternamn, nog ska det få en att tänka på Edgar Allan Poes detektiv?) må utspela sig i Finistère (tänk nu på Bodil Malmsten) med omnejd i Bretagne, Frankrike. Men författaren heter egentligen Jörg Bong och är tysk.
”Bretonska förhållanden” (Perenn; övers: Per Nilsson), som just och först nu kommit på svenska, inleder serien med kommissarie Dupin. Förresten Finistère, ska man = jag vara noga utgår kommissariens liv och polisarbete (efter att han blivit omplacerad från Paris till Bretagne och åtminstone i seriens första titel) snarare från den så kallade ”Blå staden”, Concarneau, där Dupin varje morgon dricker sin ”petit café” – eller egentligen: ”En kaffe till. Och en croissant” – på hotell Amiral och från och i Port Aven, där ett mord har begåtts och vilket en av hans inspektörer ringer och meddelar – och stör kommissarien! – mitt i frukosten.
Port Aven är en idyllisk liten stad, dit Paul Gauguin (1848–1903) kom mot slutet av 1800-talet och bildade en konstnärskoloni. Det sägs till och med att ”Port-Avenskolan” lade grunden för Gauguins fortsatta måleri. I dag har Port Aven blivit en turiststad och turistsäsongen närmar sig.
Då passar det extra illa att den 91-årige ägaren till hotell Riwal hittas mördad, troligen med en kniv.
Kommissarie Dupin – med sin sekreterare Nolwenn – är en systematisk kriminalpolis av den gamla skolan och ”Bretonska förhållanden” är likaså en polisroman av den gamla skolan. Både i egen rätt och som en hyllning till äldre kriminalromaner. (Lätt att associera till exempelvis Maigret och Simenon.)
Alltså inte action utan lugnt, metodiskt och stämningsfullt. Nöjsam deckarläsning, om man bör säga så om deckare och ens fiktiva mord. Jag hoppas tillräckligt många läsare blir intresserade av den här första polisromanen med kommissarie Dupin, så att det lilla förlaget Perenn kan ge ut fler titlar i serien.
Det inte bara går utan rekommenderas att använda en kartbok eller Google Maps, det gör miljöerna och läsningen extra intressanta.
Ungdomar i förorten
Mats Berggren kan inte lämna Orten och Orten lämnar inte honom. Denna fiktivt verkliga, verkligt fiktiva förort till Stockholm som författaren döpt till Alsta och där majoriteten av befolkningen är flyktingar och andra invandrare från halva jorden, föräldrar och – i Berggrens ungdomsromaner – främst deras barn.
Alltså ungdomsromaner. Spännande ungdomsromaner: ungspänning, ungthrillers och unggangsterromaner. Men – vilket bör påpekas – som all bra ungdomslitteratur kan Mats Berggrens ungdomsböcker också läsas av vuxna. Ja, de förtjänar både yngre och äldre läsare.
Efter den sju titlar långa Alstaserien återkommer Berggren i ”Inga ögon möter mina” (Opal) ännu en gång till samma förort. Det är några år senare. Den förra generationen invandrarungdomar har bytts mot en ny generation. Robin, som är kurd, är jag-berättare. Eller, låt säga, jag-noterare.
Robin iakttar vad som händer, sig själv såväl som andra elever på Alstaskolan. Det noteras i kapitel som ofta inte är längre än just noteringar, ibland tidningsnotiskorta nedslag om nu och då, här och där: i Alftaskolan och på fritidsgården, hemma hos Robin, mamman som talar evighetslänge i telefon med alla släktingar och han som sitter vid dator och gejmar med hela Europa.
Robin hade förut ett par kompisar, Hadi och Fatih, men efter sommarlovet var de förändrade. Robin är mer intresserad av skolan; de hänger med gänget från centrum. Äldst i gänget är Bilal, fast han är mer osynlig, som styr försäljningen. Adnan, som är ihop med Fedra, syrian och lillasyster till Daniel (han förekom tidigare i serien) hör väl också till gänget.
Robin är kär i Fedra men Fedra är inte kär i Robin. Varför blir tjejer alltid intresserade av såna där killar, typ Adnan, men inte såna som han, Robin? Han ska också bli lite kär i Selma, en annan tjej i skolan.
De är personerna, så läggs grunden för denna kollageaktiga berättelse om en Stockholmsförort, som kunde vara en invandrarförort också till andra svenska städer: ung kärlek som spritter och brister, narkotika, våld och rasism. Och alla dessa ungdomar med alla dessa olika bakgrunder.
Plötsligt kommer en Darth Vader-figur till skolan, en maskerad person med ett svärd i handen. Mats Berggren behöver inte mer än 100 sidor med dessa små notiser till kapitel för att teckna ännu ett porträtt av förorten Alsta. Det är skickligt gjort. Hans ungdomsromaner är så realistiska också att allt som händer i fiktionen har hänt och händer i verkligheten.
”Inga ögon möter mina”, som den ensamme Robin tänker när han går genom skolans korridorer, är dessutom författad med en så öm syn på dessa unga människor. Oavsett vilka de är, oavsett vad de gjort och gör.
info@opulens.se
