En Oscarsbelönad japansk åktur

FILMPREMIÄR. En röd Saab 900 spelar en stor roll i den här Oscarsbelönade filmen om sorg och skuld. Tjechovs “Onkel Vanja” binder snyggt ihop de inblandades öden.

“Drive my car” bygger på ett par noveller av Haruki Murakami och har hyllats sedan den fick premiär i Cannes förra sommaren. Där belönades den med priset för bästa manus och succéåret som följt kröntes med en Oscar för bästa internationella film.

Förväntningarna är alltså höga på denna lågmälda, körglada film om sorg, skuld, liv och död. Och skruvar man bara ner dem lite så väntar en komplex, fin och berörande filmupplevelse.

Historien börjar, och börjar om, och är av typen att mycket lämnas osagt. I centrum står den medelålders teaterregissören och skådespelaren Yûsuke. Han har en till synes nära och kärleksfull relation till sin fru Oto, som är manusförfattare. I början av filmen är hon otrogen med en ung, snygg skådespelare, vilket Yûsuke upptäcker.

En oväntad händelseutveckling senare befinner han sig på en teaterfestival i Hiroshima, där han ska sätta upp klassikern “Onkel Vanja”. Festivalledningen propsar på att hans röda Saab 900 ska köras av en chaufför, och så introduceras filmens andra huvudperson, den unga Misaki, som bär på ett tungt bagage men sätter en ära i att köra skönt och säkert.

Konst som eskapism men också tröst är ett bärande tema i filmen. Yusuke sätter upp “Onkel Vanja” med skådespelare med olika modersmål, som för att understryka hur svårt vi har att verkligen förstå och kommunicera med varandra. Går det att nå fram till något verkligt? På scenen kanske, glimtvis. Kittlande nog ger han huvudrollen till just den unga stjärnskådespelare som hade en affär med Oto.

Att själv spela titelrollen vill Yûsuke inte. Tjechovs text är för krävande, inte att lära sig, men att stå ut med på ett existentiellt plan tycker han.

Ja, lite pretentiös är allt “Drive my car”, men allvaret är också en viktig del av det noga avvägda dramat. Långsamt byggs den katarsis upp som förlöser båda huvudrollerna. Behövs det en speltid på tre timmar för detta – egentligen? Nej, det gör det väl inte. Men “Drive my car” blir onekligen en behaglig och rik åktur som känns i hjärtat.

Miranda Sigander/TT