En känga åt patriarkatet

KLASSIKER. Katt på hett plåttak är en mycket sevärd föreställning med en väl fungerande ensemble, skriver Lena S Karlsson som varit på Maximteatern i Stockholm och sett Tennessee Williams teaterklassiker.

Katt på hett plåttak av Tennessee Williams.
Regi: Stefan Larsson.
Maximteatern, Stockholm

Tennessee Williams hör till de viktigaste mest inflytelserika författarna i USA, vars verk fortfarande känns beklämmande aktuella. I “Katt på hett plåttak“ möter vi ännu en dysfunktionell familj under en spritdränkt vivisektion à la August Strindberg.. Senare anammade Lars Norén traditionen och skrev ett stort antal dramer baserade på samma koncept. Det handlar om livslögner och homofobi, som är nödtorftigt dolda hos en familj där de alla flyr undan sanningen. Tennessee Williams skrev sin odödliga klassiker “Katt på hett plåttak” för scenen och belönades med det prestigefulla Pulitzerpriset 1955. Det är en levande klassiker som ständigt spelas, även nu sextiofem år senare.

Den som någonsin sett filmen “Katt på hett plåttak” i Richard Brooks regi med Elizabeth Taylor som “katten” och Paul Newman som Brick i två av huvudrollerna glömmer den aldrig. Det kan tyckas vara orättvist att jämföra filmen med Stefan Larsson uppsättning, men det finns en poäng. I fonden finns en stor filmduk där skådespelarnas ansikten projiceras, två filmare följer allt som händer på scenen. Det är ett genialiskt drag, eftersom det mesta sker i skådespelarnas mimik och ögonspel, det skapar en täthet som på film.

“Katt på hett plåttak” utspelar sig en stekhet dag i Mississippi på en ranch. Dit väntas hustyrannen Big Daddy, (Peter Andersson) att fira sin födelsedag tillsammans med sin familj. Han kommer från sjukhuset där han vårdats för en obotlig cancer. Alla utom Big Mama (Marie Göranzon) vet om sin fars sjukdom och att hans dagar är räknade. Här väntar en förbittrad arvstvist mellan de två två sönerna med hustrur. De gör allt för att fjäska för den mäktige Big Daddy med det framtida arvet i tanke.

Scenen är tom, som så ofta Stefan Larssons i iscensättningar. I ett påvert rum står en obäddad säng med solkiga lakan i centrum, där den yngste sonen Brick för öker att sova ruset av sig. Runt omkring honom finns bara halvtomma buteljer och begagnade glas som mer än något annat erinrar misär och den depression som den yngre sonen Brick har drabbats av efter det att barndomsvännen Skipper dött för egen hand. Brick älskar sin bortgångne vän Skipper, en fotbollshjälte som varit det centrum som Brick kretsat kring.

Homosexualiteten var på 50-talet i det närmast ihjältigen och inte något man visade upp, något som lyckligtvis är annorlunda än när pjäsen skrevs. Men homofobin lever kvar i folkdjupen, det var inte så länge sedan att knacka bög var ett uppskattat nöje bland skinnskallar och mc-gäng.

Runt Bricks sjaviga bädd cirkulerar sonhustrun Maggie (Livia Millhagen) som försöker få den gravt bakfulle Brick på benen, som enbart vill vara plakatfull och sträcker sig ut för att få fatt i en flaska som inte är tömd. Den stora tragedin är att Maggie aldrig fått något barn som de gamla kan skämma bort. Att Brick är homosexuell står klart för alla utom henne som fortsätter att hoppas på att Brick ska göra henne gravid. Den rivaliserande familjen har fem barn, Gooper och hans hustru Mae tror sig ha Big Daddy på kroken så att de får lejonparten av den stora förmögenhet som han kommer att lämna efter sig. Barn är ett tungt argument som Maggie förtvivlat inser.

Två scener i detta välspelade drama är den första aktens uppgörelse angående barnlösheten och det svek som Brick utsätter sin hustru för när han nobbar hennes försök att närma sig honom sexuellt. Den andra är scenen med Big Daddys uppgörelse med Brick, en duell mellan den svage och nedgjorde och Big Daddys halstarrige förtryck. Men också kvinnorna – de båda svägerskorna och Big Mama som hunsas av framför allt Big Daddy.

Överlag gör skådespelarna rättvisa åt Tennessee Williams täta drama. Brick som vägrar att växa upp och söker tröst i alkoholen, Livia Millhagen har i slutscenen en triumf på hand som inte ska avslöjas här. Marie Göranzons Big Mama är en underdånig hemmafru men är en bitch som hela tiden drabbas av nederlag efter nederlag när det gäller inflytande i familjen. Men denna iscensättning är ytterst sett Peter Anderssons, som gestaltar en magnifik despot.

Ytterst sett är föreställningen en känga åt ett patriarkaliskt samhälle och hur en livslögn kan fördärva en människas liv. “Katt på hett plåttak” är med andra ord en mycket sevärd föreställning med en väl fungerande ensemble.