Kvinnor på vandring

Scen & film
Bild: magazine-hd.com

FILM.  Lena Torquato Lidén uppskattar äktheten och ärligheten i en ny portugisisk film om kvinnor på pilgrimsvandring.

Fátima
Regissör: João Canijo
Portugal/Frankrike 2017

Nio kvinnor gör en pilgrimsvandring genom Portugal till Nossa Senhora de Fátima, en kyrka som grundlades 1917 och en pilgrimsplats dit många vandrar för att minnas ett helgons uppenbarelse. En pilgrimsvandring i ett katolskt land som Portugal är ett offer till ett helgon och till Gud genom de umbäranden som fotvandring innebär, särskilt i vår tid då de flesta människor inte går mycket alls. De vandrande kvinnorna är mycket olika och motsättningarna växer alltmedan de går, tillbringar nätterna i tillfälliga läger, sover i en risig skåpbil och en gammal husvagn och äter frukost tillsammans.

Céu är kvinnan som tycks vandra för att plåga sig själv. Redan i en av de första scenerna förstår man vart det barkar när hon irriterat och fort går långt före alla andra i gruppen svärande både högt och inombords. Hennes ansikte vittnar om ett slags självömkan, som jag tolkar det, även om man aldrig får veta vad hon egentligen känner. Gruppen har också en självutnämnd ledare i den resoluta och dominanta äldre kvinnan Ana Maria, som ställer upp reglerna för de andra. Det kan verka som om hon är hård, men egentligen offrar hon sig för att hålla samman gruppen. Alla pratar i mun på varandra, vilket kan verka förvirrande både för dem som förstår portugisiska och för dem som försöker reda ut vilka som yttrar de fåtal översatta replikerna.

Kvinnorna sjunger religiösa sånger och påminner varandra om att be till helgonet där de går fram. Men under kvällarna i lägren dricker de vin och sitter och pratar om sina liv som de är på tillfällig semester från. Om graviditeter, om giftermål de ångrar eller om hemska öden från släkten. Genom dessa scener förstår man mer och mer vilka de är. Betraktaren får också fundera på vilka utmaningar man står inför som grupp som går mot ett gemensamt mål när ens värderingar inte alls överensstämmer med andras i pressade situationer. Men det som de ändå har gemensamt är som jag uppfattar det att de är vanliga kvinnor från landet – deras kläder och sätt att vara skvallrar om det.

En rolig detalj i filmen är en så ovanlig scen som kvinnor i ett duschrum. Vi är ju annars vana vid att se en massa män i omklädningsrum och fotbollslag. I filmen har kvinnorna lånat duscharna i en brandstation och springer omkring löddriga och skrikande eftersom vattnet är kokhett och de får kämpa för att inte skålla sig när de försöker skölja ur schampot. Kvinnor i alla åldrar och med olika kroppar, men de är vackra bortom samhällets normer, inte bara smala modellkroppar. Det gör filmen härligt ärlig och äkta på ett sätt som jag verkligen uppskattar. Att vara pilgrim är ju att vara en av tusentals vanliga människor på väg mot något större än en själv. I slutet får motsättningarna inom gruppen en för mig oväntad och trösterik upplösning.

LENA TORQUATO LIDÉN

 

Kreativ skribent specialiserad i scenkonst och musik som tidigare skrivit för bland annat Göteborgs Fria och Tidningen Kulturen. Jag gillar att lyssna på de postkoloniala diskussioner som ortenungdomar ägnar sig åt. Jag tänker snabbt och omvärldsbevakar inför nya utmaningar, en udda fågel. Interkulturell gourmet med kunskap om de viktigaste smakkomponenterna i många matkulturer och en egen rundtur till två kulturföreningar i Göteborg. Eventkoordinator på ÖGAT och Lerum Kultur och Bibliotek.

Det senaste från Scen & film

Våldsam hämndsaga

FILMVÅLD. Faktum kvarstår att filmen knappast är något för den känsligt lagda
Gå till Toppen