En både makaber och vacker föreställning

DANSPERFORMANCE. “Jag ryser, för att det är makabert, men också vackert,” skriver Lena Torquato Lidén som sett föreställningen “Freedom, at last” med dansperformance-gruppen Iraqi Bodies.

Freedom, at last
med Iraqi Bodies
Zeni Studio, Göteborg

En isande vind sveper in över Ringöns mörka decemberkväll men marschallerna talar om vart vi ska ta vägen, in på en lastbrygga och dörren märkt med symbolen för dansperformance-gruppen Iraqi Bodies, ett horn, som om det vore en del i ett mysterium vi fått i uppdrag att lösa.

Vi tystnar när dörren gått upp och ett stort rum uppenbarar sig. Dränkt i vit rök och belysning som förstärker vitheten. Långt bort från sofforna som vi sätter oss i finns en gestalt i heltäckande svart burka på en av fyra blå väntrumsstolar.

Närmast soffan, vid sidan av oss ett rum, där en gestalt ligger på en smutsig madrass, även hen i en burka. Ljuset och röken gör att jag inte är säker på att denna eller den andra gestalten lever, hen sitter på en stol i det röriga rummet där det är uppenbart att något outsägligt har hänt. Rosa damm i kombination med sand täcker möblerna och närmast mig står en äggkartong ovanpå ett kylskåp. Någon har levt sitt liv och ätit ägg i rummet men det känns som det blivit utblåst på allt liv.

En mumlande sång fyller rummet. När den tystnar kommer de två gestalterna nära oss till liv och i tystnaden som är massiv och kompakt ljuder varje steg de tar i sina kängor verkligen högt.

De börjar röra sig längre bort från oss. Svängande, trippande och de snäva kjolarna släpar lite i golvet och hindrar deras steg från att bli långa. Det är påtagligt jobbigt för mig att inte se deras ansikten, jag vill gå fram och riva av tyget som täcker ansiktet. Men istället är jag helt helt stilla, eftersom min kropps rörelser hörs i rummet vill jag inte rubba något med det ljudet.

Efter en stund stiger mer rök och en annan kvinnlig gestalt, för rörelserna de svartklädda gör säger mig att de är kvinnor, upp ur röken. Här råder ingen tvekan om att det är en kvinna, eftersom hon är naken och går för att sätta sig vid de andra med håret framför ansiktet så även hennes ansikte är dolt.

Den situationen, att vara naken inför påklädda människor, har jag upplevt som konstmodell. Det är upplevelsen att vara intensivt medveten om varje millimeter av sin hud som reagerar på temperatur och vinddrag. När den nakna till slut ligger på en brits för att tvättas förstår jag att hon är död, äntligen fri från tygerna som täcker kvinnornas kroppar och ansikten, i döden fri. Men hennes rygg har fula stora blåmärken som den ena beslöjade kvinnan, nu utan ansiktet täckt, undviker med svampen när hon tvagar. Den andra sluter upp, även hon avbeslöjad och de sveper den nakna i ett tunt vitt tygstycke. Liket reser sakta sig delvis upp och bärs i väg av en kvinnorna.

Jag ryser, för att det är makabert, men också vackert.