Dockornas lockelse

Scen & film
Foto: Twentieth Century Fox

HANTVERK. Det krävdes nära sjuhundra medarbetare och ett par år för att färdigställa Wes Andersons stop motion-animerade filmsaga Isle of dogs, som nu får premiär på svenska biografer. Karolina Bergström funderar över dockanimationens renässans i datorernas tidevarv.

Wes Andersons nya film består av 130 000 välorkestrerade stillbilder där minsta detalj är noggrant ditplitad, exempelvis de över trehundra handmålade fräknar som pryder rollkaraktären Tracy, plus en gigantisk armada av handgjorda dockor där var och en krävt olika former av underhåll. Detta är detaljer som får en att hisna över det tålamodskrävande hantverket.

Kanske är det inte så konstigt att vi inte ser fler dockanimationer på långfilmsrepertoaren med tanke på den enorma produktionsapparat som krävs. Wes Anderson har uppenbarligen blivit en mästare i genren sedan 2009 års Roald Dahl-filmatisering Den fantastiska räven. Inte minst fascinerande är hur de döda objekten får liv på filmduken och hur själva animationens väsen lyfter handlingen till helt andra dimensioner.

Genren, som tidigare främst förknippats med barnfilm, har på allvar tagit steget in i vuxenfilmen med animatören Niki Lindroth von Bahrs mångfaldigt prisbelönade kortfilmsmusikal Min börda som ett av de mest framträdande exemplen. Och vem minns inte den minst sagt bisarra långfilmssatiren Team America – World police (2004), där South Park-skaparna Matt Stone och Trey Parker med hjälp av plastiga marionetter och styltiga effekter drev hejdlöst med hemlandets självutnämnda status som globala rättskipare.

Det är förmodligen just den upplevda distansen mellan handlingen och de agerande som utgör dockanimationens lockelse. Teaterhistorikern John Bell beskriver i boken The Routledge companion to puppetry and material performance hur vår traditionella tro på besjälningen hor dockor, masker och liknande objekt kommit att krocka med modernitetens uppdelning mellan levande och döda ting, och hur detta i sin tur ger upphov till det som av Freud betecknas som das Unheimliche, ”det kusliga”, det vill säga den obehagskänsla som kan uppstå då något bekant visar sig innehålla element av något obekant. När något som inte borde kunna röra sig ändå gör det uppstår ett visuellt pirr, och i just denna känsla ligger sannolikt dockanimationens dragningskraft. När till och med åtta rektangulära ramar kan utgöra basen för en dockteaterföreställning, som i förra årets teknologiska framtidsdröm Automata på Orionteatern, eller när sociologen Roland Paulsens bok Vi bara lyder blir till dockteaterföreställning med manuellt styrda meterhöga arbetsförmedlare, blir det tydligt att möjligheterna för vad vi kan läsa in i till synes livlösa objekt är oändliga.

Ett annat talande exempel på samtidens nyvunna dockvurm är nästa års Netflixproducerade serieadaption av Jim Hensons fantasysaga Den mörka kristallen (1982), även om det här inte rör sig om stop motion-animation utan så kallade animatronics, det vill säga live-animerade robotdockor. I en tid då medierna fylls av plastiga cgi-effekter blir dockanimationen för filmen och teatern vad vinylskivan blivit för för musiken – något beständigt där eventuella rispor och skönhetsfel bara påminner oss om det hantverksmässigt levande ursprunget. Så har Wes Anderson också valt att animera Isle of dogs med 12 istället för 24 bilder per sekund, som en hommage till forna tiders hackiga animation. I digitaliseringens mest intensiva tidevarv är det kanske just vad vi behöver – en dockbaserad påminnelse om att datorer är bra till mycket, men inte till allt.

KAROLINA BERGSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Karolina Bergström

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Karolina Bergström är kulturjournalist och filmkritiker med en bakgrund som dokumentärfilmare. Född i Uppsala men baserad i Stockholm sedan länge.

Det senaste från Scen & film

Issaga i technicolor

KONSTÅKNING.  Den stora behållningen är, utöver huvudrollsinnehavaren Ine Marie Wilmanns briljanta skådespeleri,
Gå till Toppen