Djärv och lyckad omdiktning av klassiker

Scen & film/Kultur
”Jane Eyre.”Andrea Edwards, Nina Jemth Öhlund och Helmon Solomon (foto: Sebastian Borg)

OMDIKTNING. Tone Schunnessons djärva omdiktning av Charlotte Brontës roman är både underhållande och tänkvärd, skriver Torsten Rönnerstrand, som sett Jane Eyre på Folkteatern i Göteborg.

 

 

Jane Eyre av Charlotte Brontë
Dramatisering: Tone Schunnesson
Regi: Ragna Wei
Scenografi: Maja Kall, Ragna Wei
Kostymdesign: Maja Kall
Ljusdesign: Carina Persson
Koreografisk assistent: Rachel Tess
Kompositör: Chris Lancaster
Maskdesign: Susanne Åberg
Dramaturg: Magnus Lindman
Medverkande: Andrea Edwards, Karin de Frumerie, Nina Jemth, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist, Francisco Sobrado, Helmon Solomon och Emma Österlöf.
Folkteatern Göteborg

Begreppet ”narcissism” har sedan slutet av 70-talet stått i centrum för den socialpsykologiska debatten. Exempel bland många är uppmärksammade fackböcker som Christopher Laschs The Culture of Narcissism (1979), Rollo Mays Freedom and Destiny (1981), Johan Cullbergs Skaparkriser (1992) och Bo Signells Narcissism – Ett psykodynamiskt perspektiv (1994).

Denna fackvetenskapliga debatt har efter hand också spridit sig till skönlitteraturen. Det såg vi 2007 i Maja Lundgrens självbiografiska roman Myggor och tigrar, där berättaren analyserade sitt dysfunktionella kärleksliv mot bakgrund av den psykoanalytiska teoribildningen kring narcissismen. Ännu tydligare blev det i Lars Noréns En dramatikers dagbok som i tre delar utkom åren 2008, 2013 och 2016. I dagboksskrivarens skoningslösa självrannsakan används termen narcissism om en patologisk oförmåga till känslomässigt engagemang i andra människor, ofta förenad med hämndlystnad och en till synes paradoxal pendling mellan självförhävelse och självförakt.

En dramatikers dagbok har satt många spår i den svenska samtidslitteraturen. Särskilt tydligt är det hos Tone Schunnesson. Hon har i intervjuer berättat att Noréns dagbok varit en av hennes viktigaste inspirationskällor. Därför är det inte oväntat att hennes hyllade debutroman Tripprapporter hela tiden kretsar kring den narcissistiska problematiken, låt vara att man som läsare kan misstänka att författaren i motsats till Norén inte skriver om sin egen narcissism utan om något som hon läst sig till eller sett hos andra.

Det narcissistiska återkommer också i en annan av Tone Schunnessons texter, den djärva omdiktning av Charlotte Brontës roman Jane Eyre (1847) som just nu spelas på Folkteatern i Göteborg. I förhandsreklamen beskrivs hennes insats som en dramatisering, men avståndet till originalet är så stort att föreställningen rimligtvis borde bedömas som ett nyskapat verk. Brontës ibland lite sockersöta idealrealism har nämligen förvandlats till en svart fars som inte sällan kan erinra om absurdismen eller den patafysiska teatern i Alfred Jarrys efterföljd. Förebildens tidstypiska galleri av någorlunda trovärdiga 1800-talsmänniskor framstår nämligen i Schunnessons nytolkning inte sällan som ett skräckkabinett av narcissistiska monster.

Hos Brontë var Jane Eyre en empatisk och kärlekstörstande idealist med stort människointresse och höga ideal. I Schunnessons pjäs har hon förvandlats till en kallhamrad egocentriker med paranoida hämndfantasier. I en inre monolog konstaterar hon att hon är mer intresserad av sig själv än av andra, och hon drömmer om att hämnas livets oförrätter genom en mordbrand. Så blir det också, låt vara att hämnden utförs av hennes alter ego Bertha, den hemlighållna hustru i ett misslyckat äktenskap som hennes tilltänkte make Rochester låtit spärra in på vinden i sitt hus med motiveringen att hon skulle vara galen.

”Den galna kvinnan på vinden” blir därmed Janes dubbelgångare. Det är ett effektfullt grepp som inte bara för tankarna till Freud och 1800-talets skräckromantik utan också till en litteraturvetenskaplig klassiker, Sandra M. Gilberts & Susan Gubars The Madwomen in the Attic från 1979. Den galna kvinnan på vinden blev där en symbol för den kvinnliga vrede som under patriarkatet trängts bort från det offentliga livet.

Skildringen av Jane och hennes dubbelgångare Bertha för också tankarna till den debatt om ninjafeministerna som pågick i medierna och litteraturen under 90-talet. ”Ninjafeminismen” blev där en samlande beteckning på feministiska aktivister som ville bekämpa det patriarkala förtrycket med våld.

Ninjafeministerna hade många drag som kan erinra om Schunnessons skildring av Jane Eyres dubbelgångare Bertha. Dit hör beredskapen att använda våld. Liksom ninjafeministerna är Janes alter ego Bertha sålunda inte främmande för att låta döda sina förtryckare.

Detta kan i förstone låta både trendigt och dystert, men Folkteaterns uppsättning av Schunnessons text är både underhållande och tänkvärd. I detta avseende — och flera andra — liknar den en annan av de framgångsrika pjäser om narcissismen som spelas på Folkteatern i Göteborg, Erik Holmströms hyllade Doktor Faustus. I båda pjäserna skildras narcissismen med en svart humor som kan föra tankarna till två av de föregångare som Schunnesson utpekat som sina inspirationskällor — Lars Norén och Samuel Beckett. Sämre kan det bli!

TORSTEN RÖNNERSTRAND
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen