Därför är Cate Blanchett 2000-talets främsta filmskådespelare

Scen & film.
Cate Blanchett. (Collage: Opulens)

ESSÄ. ”Till min stora besvikelse finns ett särskilt namn inte med, även om man får ta listan i sin helhet med en nypa salt. Jag saknar den mångfaldigt prisade australiska skådespelaren Cate Blanchett”, skriver Filip Hallbäck om den i USA omdiskuterade listan över de bästa skådespelarna under 2000-talets första två decennier.

Filmkritikerna Manhola Dargis och A O Scott på NY Times gjorde i onsdags en lista på de 25 bästa filmskådespelarna de senaste 20 åren. På det stora hela upplever jag denna lista som uppfriskande, tack vare dess oförutsägbarhet. Framför allt är det befriande att amerikanska profiler som Meryl Streep, Robert De Niro och Al Pacino för en gångs skull inte finns med på listan. Utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv är representationen bland namnen bred, även om det, föga förvånande, råder en viss anglosaxisk dominans. Det är tretton män och tolv kvinnor i varierande åldrar och spridda geografiska bakgrunder. Oavsett om de utvalda är mångsidiga karaktärstolkare eller ingår i fasta rollfack, menar Dargis och Scott att de sammantaget ändå haft en stark strålglans på vita duken sedan millennieskiftet.

Denzel Washington är överraskande nog rankad som nummer ett, medan Isabelle Huppert och Daniel Day-Lewis kommer tätt inpå som tvåa respektive trea. Därefter skräller Keanu Reeves på fjärde plats, vilket må vara en smula djärvt och kaxigt. Han är alltså högre rankad än Viola Davis, Saoirse Ronan, Julianne Moore, Joaquin Phoenix, Tilda Swinton, Melissa McCarthy, Mahershala Ali och Gael Garcia Bernal, vilket är diskutabelt. Hur man än vrider och vänder så finns det dock inget objektivt mått på kvalitet, utan det hela bottnar enbart i subjektiva, normativt färgade bedömningar – vanligtvis utifrån vissa specifika kriterier. Samtliga på listan har dock fått väl utförliga motiveringar till sina placeringar. Vanligtvis är jag smått allergisk mot den här typen av rankningar, även om jag själv lite senare i texten ironiskt nog kommer just att förorda den jag anser vara den främsta internationellt verksamma skådespelaren av dem alla sedan millennieskiftet. Orsaken till att jag ogillar rangordningar bottnar i min inställning att varje skådespelare är unik och att man egentligen inte bör jämföra dem med varandra i termer att vara “bäst” på det svepande, utpekande sättet som rangordningar tenderar att utmynna i. Undantaget på någorlunda föredömliga exempel är American Film Institutes 50 största filmlegendarer från det klassiska Hollywood, en rankning som gjordes 1999, varav könsuppdelningen var 50/50 och dessa rankningar i sin tur var separata från varandra. Ingrid Bergman och Greta Garbo återfinns som nummer fyra respektive fem på listan över kvinnliga skådespelare. De som toppade listorna var Katharine Hepburn respektive Humphrey Bogart.

Åter till Dargis och Scotts lista: till min stora besvikelse finns ett särskilt namn inte med, även om man får ta listan i sin helhet med en nypa salt. Jag saknar den mångfaldigt prisade australiska skådespelaren Cate Blanchett. Dock ska jag erkänna att jag till en början på ett strukturellt plan känner en viss tvekan. Jag vill inte låtsas som att jag vore omedveten om att valet av Blanchett skulle innebära att ytterligare en vit och engelskspråkig inordnas i en gradering, som värderar kompetensbegreppet högt i förhållande till det vita majoritetssamhället. Samtidigt anser jag att hon tveklöst är en av sin generations främsta, internationellt sett, och att hennes karriär de senaste 20 åren varit magnifik. Utifrån Blanchetts renommé vill jag med den här texten således plädera för henne som nummer ett, åtminstone om jag hade fått tillsätta listan. Jag hoppas att kunna göra Blanchett rättvisa, när jag nu ämnar beskriva varför hon tillhör bland de bästa.

Den jämförelsen tycker jag säger allt

Blanchett slog igenom i slutet av 1990-talet i titelrollen i kostymdramat Elizabeth, om den engelska jungfrudrottningens väg till tronen, som hon gestaltade med en på samma gång nyansrik och kraftfull auktoritet. Än idag råder en hängiven diskussion kring huruvida Gwyneth Paltrow verkligen förtjänade Oscarsstatyetten för sin rollprestation i Shakespeare in Love istället för Blanchett. Jag ämnar inte tala illa om vare sig Paltrow eller hennes insats, men även om hon uträttade ett uttrycksfullt rollporträtt så gjorde även Blanchett det – och den jämförelsen tycker jag säger allt. I varje fall tilldelades Blanchett så småningom rollen som alvdrottningen Galadriel i Härskarringen-trilogin vilket än idag förmodligen är den rollkaraktär som hon är främst förknippad med. Utöver den har hon konsekvent breddat sin repertoar, och obesvärat svävat mellan lågbudget/independentfilmer till påkostade kioskvältare. Hon har samarbetat med regissörer som Lasse Hallström, Gillian Armstrong, David Fincher, Ridley Scott och Steven Spielberg, och varit motspelare till bland annat George Clooney, Brad Pitt, Leonardo DiCaprio, Glenn Close och Judi Dench. Hon har Oscarbelönats två gånger: dels för sin skojfriska tolkning av Katharine Hepburn i Martin Scorseses biografi om den excentriske magnaten Howard Hughes, The Aviator, dels för sin Blanche DuBois-liknande roll i Woody Allens Linje Lusta-pastisch Blue Jasmine.

För egen del anser jag att hennes allra mest ypperliga insats har varit i det kontemplativa dramat Heaven från 2002, vars manus skrevs av Krzysztof Kieslowski. Handlingen utspelar sig i Italien och handlar om en kvinna vid namn Philippa (Blanchett) som tar lagen i egna händer och ämnar mörda den man som hon anser vara den ytterst ansvariga för att hennes make avled. Hon placerar en bomb utanför dennes kontor. En bomb som olyckligt nog plockas upp av en lokalvårdare och som sprängs i en hiss. Lokalvårdaren, en man och två barn dör. Philippa rymmer med en av polismännen (som är fenomenalt spelad av Giovanni Ribisi), som hon förenar sitt öde med, medan hon är efterlyst i hela Italien.

Förutom att Heaven har ett eftersinnande bildspråk, ett saktmodigt tempo samt väcker en rad knivskarpa moraliska frågor kring skuld och försoning i Kieslowskis anda, så var det genom den här filmen jag insåg att Blanchett är en skådespelare av egen art och kaliber. Intelligens präglar hennes gestaltningsförmåga. Hon är en människokännare. Bakom de yttre handlingarna finns en förståelse som lyser igenom i Blanchetts vackra ansikte, närvaro och kroppsspråk. Med små medel förmår hon att synliggöra så mycket psykologisk komplexitet i en roll och ändå lyckas kvarstå som balanserad och relaterbar. Tuff på utsidan, människa med allt vad det innebär på insidan – oavsett om hon medverkar i ett drama eller komedi, oavsett om hon innehar en biroll eller en huvudroll. Oavsett omständigheterna i antydda större kontexter i karaktärernas liv så landar ens sympatier alltid hos de Blanchett porträtterar. Med årens lopp har det varit åtskilliga öden hon gestaltat.

Skaffa Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet sex dagar i veckan eller på måndagar.
Anmäl dig

När jag själv samarbetade med Skara Skolscens tidigare rektor Anders Järleby i två teateruppsättningar 2011 och 2012, så minns jag att han gjorde en så skarp åtskillnad i begreppen karaktär och gestalt. Det förstnämnda var mer eller mindre alltid en fast form, medan det senare var betydligt friare och utforskande. Det senare innebar i det praktiska skådespeleriet på scenen att ha på sig en yttre kostym och sedan tillåta sig vara utforskande, istället för att gå in med på väg bestämda reaktionsmönster. Inställningen påminner om dramatikern Bertolt Brechts åskådning, att vi som människor har ett universum av inre, emotionella rum att ständigt upptäcka och exponera via gestalten. Liknande förhållningssätt ser jag hos Blanchett, och det är ofta då hon är som allra bäst. Med sin uppriktiga, vaksamma blick förmår hon att förmedla tusentals berättelser på en och samma gång.

Hepburn, som Blanchett gestaltat, skriver för övrigt i sina memoarer att den skådespelare av den yngre generationen hon högaktade mest av alla var Vanessa Redgrave. “She is a thrill to look at and to listen to” skriver hon. Jag nämner detta enbart för att kunna använda mig av detta eleganta citat för uttrycka min beundran för Blanchett. Hon är spännande att beskåda och lyssna på. Hennes gracila, kattlika utstrålning, i kombination med det mörka, resonabla röstläget, kryddat med en distinkt australisk accent, leder tankarna till forna filmstjärnor som Lauren Bacall. Sammantaget skapar Blanchetts välvårdade ställning och fylliga, mäktiga stämma en dynamisk närvaro på vita duken, i vilken hon utforskar människans gåtfulla natur, essens och existens här på jorden. Blanchett är medveten om sin närvaro i nuet, och ändå försöker hon förstå sina rollers bakomliggande drivkrafter.

I sin tystnad förmår Blanchett att förmedla kärlekens språk.

Ett annat av hennes främsta rollporträtt återfinns i Todd Haynes lesbiska melodram Carol, baserat på Patricia Highsmiths roman med samma titel. Magasinet IndieWire rankade denna rollprestation som förra decenniets näst bästa, efter Philip Seymour Hoffmans insats i The Master. Det är inte bara en fängslande gestaltning i sig, utan det finns ett bredare, mer insiktsfullt perspektiv på det hela som filmkritikern Christian Zilko uttrycker så väl: “Blanchett’s performance pulls from the best Hollywood traditions, and gives them to a community that was never allowed to enjoy them.” I sin tystnad förmår Blanchett att förmedla kärlekens språk genom subtila uttryck för undertryckta stämningar och ögonblick av lidelsefull längtan efter intimitet som tillvaron sätter stopp för. “Carol is a woman who can never let her guard down, and Blanchett maintains a level of tension that permeates even the smallest of moments. The same eyes that contained so much love reveal the pain of a woman with everything to lose. Carol’s great tragedy is that the two emotions are so different; Blanchett’s genius is in how she makes them feel not at all contradictory” avrundar Zilko.

Jag har försökt att ge en rimlig förklaring till Blanchetts storhet som skådespelare och känner att det fortfarande finns så mycket mer att berätta om henne. På samma gång är hon jämförbar med andra, och fullständigt unik. Det går nästan inte ta en bit ur hennes enastående resumé utan att få en hel tårta. Ärligt talat, finns det någon som på riktigt undrat vem som spelar Galadriel? Både Härskarringen-trilogin och Hobbit-filmerna har mansdominerade ensembler, och så kommer hon med en karisma som lyser igenom likt en sol bland dessa. Det är inte många som skulle ha kunnat porträttera alvdrottningen med samma dignitet och auktoritet som Blanchett. Samma lyskraft bär hon i vilken roll hon än spelar.

FILIP HALLBÄCK
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film

0 0kr