Bra föreställning, trots frågetecken

TEATER. Lena Torquato Lidén har sett den aktuella pjäsen “Tusen år hos Gud” av Stig Dagerman, på Göteborgs dramatiska teater. Hon gillar föreställningen men tycker ändå att den lämnar en del övrigt att önska.

Tusen år hos Gud av Stig Dagerman
Göteborgs Dramatiska Teater
Spelas t o m den 29 april

En halvtrappa ner i Stigbergsliden stiger vi in och kontrasten till den snöigt vita gatan är stark. Det är mörkt och ombonat med vackra foton från tidigare föreställningar på väggen vid den lilla baren. Det blir snart fullsatt och av sorlet att döma är det många som sett flera av denna lilla teaters föreställningar genom åren.

Sorlet tystnar och vi förflyttar oss till Newtons arbetsrum, en stormig natt. Scenografins dovt belysta fönster och ljudet av den vinande vinden omger Erik Åkerlind som spelar Newton själv, med käpp och iklädd trikåer och lång särk.

Han vandrar i tystnad omkring bland sina ting innan han börjar ta tid på hur lång tid det tar för först en sten och sedan en tyglapp att falla till marken. Slutligen testar han, med ett brak, hur lång tid det tar för honom själv att falla i marken. Det ser ut att göra ont.

Han tar sig upp och en snabb och ordrik monolog tar vid. Han talar om alla de saker som vi i mänskligheten bär på, på ett sätt är detta en deprimerande föreställning men dess ljuspunkter består som så många gånger innan, i Erik Åkerlinds komiska ådra som kan bära upp hela historien och även det faktum att hans motspelare som knackar på, kliver in och tar plats i scenen inte gör sin tolkning av Gud på ett speciellt intressant sätt.

Det är synd att framförandet som Karin Lycke gör inte är mer förtroendeingivande. Men samtidigt kan det finnas en poäng i det, därför att denna föreställning är en konversation mellan Newton och Gud och den allsmäktige vet ju redan svaret på allt.

Det enda Newton gör är att låta Gud uppleva mänsklighetens lidande från insidan av olika människor. Uppenbarligen påverkar det, men frågan är vilken skillnad det kan göra i sammanhanget? I utbyte vill Newton att hans kropp ska upphäva naturlagarna när han dör. Men är det möjligt att göra ett sådant avtal, eller ens önskvärt? Jag tycker om föreställningen men den lämnar också en del frågetecken.